Tindouflägren i Algeriet

I samma veva som Mauretanien och Marocko invaderade Västsahara under 1975 skedde en massflykt av tusentals civila västsaharier. De flydde över gränsen till Algeriet och Tindouf-provinsen som är ett mycket kargt och ogästvänligt område med heta somrar och mycket kalla vintrar. Flyktingarna bor fortfarande här i det egenkontrollerade området och här upprättades även Polisarios huvudkvarter. Det finns egentligen inga klara siffror på hur många västsahariska flyktingar som lever i flyktinglägren i Algeriet. FN har rapporterat på ungefär 90 000 hjälpbehövande och de har initierat ett projekt för att räkna hur många flyktingar som finns i området. Algeriska myndigheter rapporterar däremot att det finns ungefär 165 000 flyktingar fördelade i lägren.

Tindouflägren i Algeriet

Miljön och strukturer i lägren


I Tindouf-provinsen bodde inga människor innan flyktingvågen från Västsahara kom under mitten av sjuttiotalet. Vattentillgången i området är mycket begränsad och temperaturerna kan uppgå till över 50 grader på sommaren och minusgrader över hela dygnet på vintern. De förhållanden som råder i flyktinglägren medger ingen självhushållning utan de är helt beroende av bistånd och hjälp utifrån. Enligt experter från SIDA så har Västsaharierna ordnat det jättebra och över förväntan i lägren. Lägren är organiserad i basläger som i sin tur är organiserat i byar. Det finns idag fem basläger, wilayor som är döpta efter byar och samhällen i Västsahara. Byarna i en wilaya kallas för dairor.

Behov av bistånd och hjälp


På grund av klimatet medges ingen odling av grönsaker eller spannmålsprodukter. Därför är västsaharierna helt beroende av bistånd från internationella organisationer. Under den senaste tiden har dock biståndet från EU och FN varit skakigt. Flyktingarna är därför rädda för att biståndet kommer att användas som ett politiskt maktmedel för att få dem att ge upp striden och kampen om ett självständigt Västsahara. Under senare tid har det i det närmaste rått en ekonomisk kris inom EU och det har medfört att biståndet från, främst spanska organisationer, minskat kraftfullt. Den västsahariska hjälporganisationen, Röda halvmånen, har bett om internationell hjälp vid flera tillfällen, och FN har genom sitt World Food Programme alltid levererat livsmedel i form av mjöl, matolja, socker, linser och bönor. Med hjälp av dessa basvaror råder ingen svält i flyktinglägren men bristsjukdomar uppstår av den ensidiga kosten. Kvinnorna har ofta järnbrist och barnen är ofta undernärda.

Utbildning och hälsovård


1975 när västsaharierna flydde till Algeriet var hela 90 procent av dem analfabeter. Utbildning blev därför en mycket prioriterad och stor del av Polisarios arbete. I dag börjar alla barn i skolan när de fyller sex år. Om ungdomar vill ägna sig åt högre studier är de hänvisade till stipendier från Algeriet i första hand. Trots en stor brist på utbildningsmateriel, håller utbildningen i flyktinglägren en mycket hög standard. Tidigt efter flykten, redan 1978, lade västsaharierna väldigt stor kraft på att utbilda kvinnorna och att lära dem läsa och skriva. I lägren finns några sjukhus och några sjukstugor men om västsaharierna drabbas av allvarligare sjukdomar får de förlita sig på experthjälp från andra länder. Det råder ständigt en brist på läkemedel.

Kvinnornas situation


Under kriget 1975–1991 fick kvinnorna dra ett mycket tungt och stort lass i lägren när männen var borta. De fick organisera, verka som lärare och bygga hus, samtidigt som de tog hand om stora familjer. På detta sätt har den västsahariska kvinnans blivit väldigt självständig och respekterad. Jämför detta med den spanska kolonialtiden då kvinnan förpassades till hemmet. 

Kvinnornas situation