Konfliktanalys
Jaanus Teose
Moment 2, FoK 1-20p
Uppsala Universitet
HT 2006

Konflikten om Västsahara mellan Marocko och Polisario, 1975-2006

Historisk Bakgrund
Västsahara ligger i norra Afrika och gränsar mot Marocko, Algeriet och Mauretanien. Landets historia och utveckling har varit våldsam och turbulent, till stor del ett resultat av en kolonial historia och situering. Dagens västsahariska ursprungsbefolkning kallar sig själva sahrawier och har alltid varit ett nomadfolk som rört sig fritt genom den sahariska öknen, oberoende av de nationalstatliga gränser vilka markerar Marocko, Algeriet och Mauretanien. Sahrawierna härstammar från ett yemenitiskt folk som på tolvhundratalet blev nomadiskt och sedermera under årens lopp blandades upp med svarta afrikaner från sydvästra Afrika och berber från norra Afrika. Under 1700-talets lopp formerades och konstituerades denna blandning till en grupp nomadstammar med stark kulturell, politisk och språklig samhörighet och gemenskap, tydligast uttryck i det faktum att de alla talade hassania, en ursprunglig, ren form av arabiska. Nedan följer en kronologisk, historisk bakgrund till konflikten.

1884 - Under Berlinkonferensen tillfaller området Spanien, området känt som Spanska Sahara.

1912 - Områdets gränser fastställs mellan Spanien och Frankrike. Väpnat motstånd mot Spaniens och Frankrikes försök att få slutgiltig kontroll över territoriet från västsahariska stammar. Motståndet fortsätter sporadiskt fram till 1930-talet.

1947 - Spanien upptäcker enorma fosfatfyndigheter i Västsahara. Bygger fosfatgruvan Buu Craa.

1953-1963 - Svår torka i Västsahara. Slår hårt mot de nomadiska stammarna. Samtidigt förgiftar Spanien brunnar och vattenhål för att tvinga in nomaderna i städerna, göra dem bofasta och därmed lättare att kontrollera.

1957-1958 - Efter år av relativt lugn blossar det sahrawiska folkets strävan efter självständighet upp igen i våldsamma väpnade attacker mot den spanska kolonialmakten.

1965 - FN antar en resolution vilken uppmanar Spanien, att i enlighet med stadgan om alla folks lika rätt och självbestämmande, vidta alla nödvändiga åtgärder för att avkolonisera Västsahara och fastställa tidpunkten för en folkomröstning om Västsaharas framtid.

1970 - Den första stora nationalistiska demonstrationen i Västsahara genomförs. Krav på självständighet och ett slut på den diskriminering och det förtryck man upplever förs fram. Spanien svarar demonstrationen med militärt våld. 10 demonstranter skjuts ihjäl. Detta tvingar den västsahariska motståndsrörelsen att gå under jorden.

1973 - Den väpnade Polisario-gerillan träder fram med krav på ett fritt och självständigt Västsahara.

1974 - Polisario utför ett flertal attacker på Buu Craa-gruvans transportband viket får fosfatproduktionen att helt avstanna under några år.

1974 - Inför sin avkolonisering och den kommande folkomröstningen om Västsaharas framtid genomför Spanien en folkräkning. Enligt denna uppgår antalet sahrawier till 73.497 stycken. Polisario ifrågasätter siffran och menar att den inte tagit hänsyn till sahrawiska stammar som lever utanför territoriets gränser.

1975 - Marocko kan inte acceptera att ett av de möjliga utfallen av den spanska folkomröstningen om Västsaharas framtid är självständighet för territoriet utan tar fallet till Internationella Domstolen. Internationella Domstolen slår sedemera fast att att vissa lojalitets- och trohetsband hade funnits mellan den marockanska sultanen och vissa nomadstammar men utöver det fanns “No evidence of any legal tie of territorial soverginity between Marocko and Western Sahrara” (not) och därmed hade det sahrawiska folket rätt till självbestämmande och något brott mot Marockos historiska territoriella integritet föreligger inte.

1975 - Kort efter domstolens utlåtande inleder Marocko den sk. Gröna Marschen där 350.000 marockaner tågar över gränsen till Västsahara. Marschen beskrevs då och beskrivs än idag i officiell marockansk diskurs som en spontan, folklig befrielsemarsch där 350.000 marockaner tågade in i Västsahara för att befria det från de spanska förtryckarna och återföra territoriet till dess rättmätiga plats inom den marockanska statsbildningen.

Polisario menar däremot att det hela var ett gigantisk marockanskt propagandajippo, organiserat av staten, för att avleda världens uppmärksamhet från det avtal om Västsaharas framtid som den 14 november 1975 slöts mellan Spanien, Marocko och Mauretanien i Madrid.

1975 - I det hemliga Madridavtalet mellan Spanien, Marocko och Mauretanien slås fast att Spanien ger Marocko och Mauretanien rätt att dela Västsahara mellan sig i utbyte mot att Spanien får tillgång till Västsaharas fiskevatten under tio år samt 35% av intäkterna från fosfatgruvan i Buu Craa. Så snart avtalet var undertecknat inledde Marocko och Mauretanien en militär ockupation av Västsahara.

1975-1976 - Marocko inleder en militär ockupation av Västsahara. I samband med detta flyr en stor del av sahrawierna över gränsen till Tindouf i Algeriet. I dessa flyktingläger lever än idag 160.000 sahrawiska flyktingar.

1976 - Polisario utropar den västsahriska republiken, SADR

1978 - Militärkupp i Mauretanien. Den nya regimen undertecknar ett fredsavtal med Polisario, drar tillbaka sina trupper och avsäger sig alla anspråk på det västsahariska territoriet.

1975 - 1982 Mellan dessa år står konfliktens väpnade fas på sin höjd av intensitet. Polisario kan röra sig fritt och snabbt över det västsahariska territoriet och slå till i dagliga gerillaräder, också inne i Mauretanien och Marocko. 1980-talet präglas av ett långintensivt ställningskrig mellan parterna där ingen är kapabel att militärt besegra den andre.

1981-1987 - Under dessa år bygger Marocko stegvis en befäst, militär mur vilken idag sträcker sig igenom hela Västsahara.

1988-1991 - FN arbetar fram den första Fredsplanen. Denna innebär ett omedelbart eldupphör vilket sedan skall följas av en folkomröstning där Västsaharas status en gång för alla ska avgöras. Eldupphör utropas 1991, folkomröstningen har idag ännu inte genomförts.

1991-1997 Folkomröstningen skjuts upp gång på gång, på grund av oenighet kring hur röstningsförfarandet ska gå till och totalt dödläge råder under stora delar av denna period.

1997 - 2004 James Baker tillträder som FNs sändebud i Västsahara. Baker försöker skaka liv i processen genom att presentera Baker-planen I och II. Polisario accepterar till slut överraskande den reviderade Baker-planen medan Marocko kategoriskt förkastar den. 2004 avgår James Baker. Sedan dess har det återigen rått totalt stillestånd i frågan, inga nya lösningsförslag har lagts fram.

Konfliktens Parter
De primära parterna i konflikten är den marockanska staten och den sahrawiska Polisariogerillan vars representanter i alla officiella sammanhang representerar SADR.

Polisario
Polisario växte fram som en reaktion på den spanska statens våld mot den sahrawiska nationalistiska rörelsen som under 1960- och 70-talet påbörjade en kamp för ett självständigt Västsahara. 1970 hölls en stor nationalistisk demonstration i Västsahara där krav på ett slut på diskriminering, lika lön för sahrawier och marockaner, bostäder och arbete samt krav på självständighet fördes fram. Spanien svarade demonstrationen med militärt våld och sköt ihjäl tio demonstranter. Denna händelse innebar en första militär eskalering av konflikten och den tvingade den västsahariska motståndsrörelsen att gå under jorden och där i hemlighet bygga upp en motståndsstruktur. 1973 trädde den väpnade Polisario-gerillan fram med krav på ett fritt och självständigt Västsahara och med väpnad kamp som det medel vilket skulle förverkliga målsättningen. Fram till avtalet om eldupphör 1991 drevs organisationen av en klassisk nationell befrielseideologi med vissa marxistiska inslag. Efter 1991 har dock en ideologisk omorientering ägt rum inom Polisario och i den provisoriska konstitution för den västsahariska republiken som Polisario lagt fram talas det om parlamentarisk demokrati, liberal marknadsekonomi och västorientering.
Efter den stora flykten 1975-1976 i samband med inledandet av Marockos ockupation flyttades Polisarios maktbas till flyktinglägren i Algeriet. I flyktinglägren har det under årens lopp växt fram en formell organisationsstruktur där den militära och politiska delen slagits samman till en gemensam, formell administration för SADR. Dess främsta uppgift och huvudansvar är idag för organiseringen och administrationen av det dagliga livet i flyktinglägren.

Marocko Marocko har varit en envåldsmonarki sedan 1961 då Kung Hassan II grep makten och omedelbart såg till att avskaffa parlamentarismen och göra Marocko till en monarkistisk diktatur där all makt låg i kungens händer. Fram till 1991 rådde en brutal diktatur där alla typer av politisk opposition eller kritik var förbjuden och tusentals dissidenter, både i Marocko och Västsahara fängslades, torterades eller mördades. Även om en viss lättnad i repressionen kunnat skönjas i Marocko efter 1991 är Marocko alltjämt en diktatur och denna lättnad har inte nämnvärt påverkat situationen i Västsahara, där repressionen mot västsahariska aktivister alltjämt är utbredd.

Sekundära Parter

Algeriet
Algeriet är Polisarios centrala sekundära part. Algeriet har från konfliktens inledande diplomatiskt och politiskt fört linjen att konflikten i Västsahara handlar om ett fall av oavslutad avkolonisering och ockupation från Marockos sida. Algeriet menar att Marocko genom sin ockupation av Västsahara brutit mot Afrikanska Unionens princip om att respektera koloniala gränser och varje lands rätt till självbestämmande.
Under konfliktens väpnade fas, fram till 1991, försåg Algeriet Polisario med vapen och materiell och utan detta stöd är det tveksamt om Polisario hade varit kapabelt att föra den väpnade kamp mot Marocko som man förde. Efter de massiva flyktingströmmarna från Västsahara till Algeriet i samband med inledandet av Marockos ockupation 1975-1976 har Polisario och de 165.000 flyktingarna som lever i lägren varit helt beroende av Algeriet för sin överlevnad. Dels är man beroende av Algeriets nåder då flyktinglägren, som också är Polisarios och SADRs politiska och sociala bas, ligger på algeriskt territorium och dels är man helt beroende av förnödenheter och resurser från Algeriet det internationella samfundet i stort.

USA
Marockos främsta allierade och primära sekundära part i konflikten är USA. Denna allians sträcker sig tillbaka till kalla krigets dagar då Marocko ett flertal gånger intervenerade i regionala konflikter i Afrika med USAs intressen i åtanke. Samtidigt har Marocko varit det otvivelaktigt mest USA- och västvänliga landet i maghreb-regionen.
Marocko har alltid varit den motvikt som hållit det, fram till 1991, socialistiska och anti-västliga Algeriet i schack. Efter 9/11 har Marockos betydelse för USA och västvärlden ökat allt mer då Marocko inte tvekat i att trappa upp repressionen mot landets islamistiska rörelser och bistå västvärlden i kriget mot terrorismen . I utbyte mot detta får Marocko militärt, ekonomiskt och politiskt stöd från USA. Under Västsaharakonfliktens väpnade fas försåg USA Marocko med avancerade vapen och materiel. Den militariserade och befästa mur som idag delar hela Västsahara byggdes med militärt materiel och teknisk expertis från USA, att för Marocko ensam uppföra muren hade varit en omöjlighet.

Oförenlighet
Utifrån den klassificeringsmodell som presenteras i Wallensteen uppfyller Västshara-konflikten kriterierna för en inomstatlig, territoriell konflikt . Denna klassificering av konflikten görs även av UCDP . Den grundläggande oförenligheten mellan Marocko och Polisario är en inomstatlig, territoriell konflikt och den begränsade resurs båda begär och försöker kontrollera är det västsahariska territoriet, antingen som en integrerad del av Marocko eller som en självständig västsaharisk stat. När man studerar den marockanska statens diskurs i Västsaharafrågan är det tydligt att Marocko i sin subjektiva definition av konflikten anser att det västsahariska territoriet, vilket Marocko själv kallar de södra provinserna, alltid varit under Marockos suveräna kontroll och att det odiskutabelt var en del av det marockanska territoriet innan koloniseringen inleddes . På basis av FN-stadgans artikel 2.4 och i enlighet med FNs kolonialdeklarationen där det slås fast att “varje försök ämnat att delvis eller helt splittra ett lands nationella enhet och territoriella integritet är oförenligt med FN-stadgans syften och principer.” menar Marocko att de södra provinserna/Västsahara olyckligt kom att skiljas från det marockanska moderlandet under kolonialismen. Den gröna marschen och den marockanska närvaron i Västsahara är och var ett försök att återföra de södra provinserna till dess rättmätiga plats i den marockanska stadsbildningen och därmed återupprätta Marockos territoriella integritet. Marocko intar därmed en defensiv position i konflikten då dess strävan är att bevara det nuvarande förhållandet där Västsahara är under marockanskt styre.
Marocko menar vidare att någon västsaharisk republik eller statsbildning aldrig existerat och inte eller någon sahrawisk folkgrupp eller nationell identitet. Existensen av en särskiljd sahrawisk folkgrupp eller kultur är vad Marocko kallar en “en fiktiv entitet” , artificiellt skapad och understödd av Algeriet i syfte att skada Marocko. De människor som idag lever i flyktingläger i Algeriet hävdar man är marockaner vilka 1975-1976 lurades och hotades av Polisario att ge sig av och idag hålls dessa marockaner kvar i lägren mot sin vilja av Polisario och Algeriet. Detta innebär att Marocko inte erkänner Polisario som en legitim motpart i konflikten. I alla officiella diskurser rörande Polisario understryks konsekvent att Polisario är en algerisk skapelse, ett kriminellt rövarband utan något som helst folkligt stöd eller legitimitet, utsänt och understött av regimen i Algers med syfte att skada och destabilisera Marocko.
Polisarios subjektiva definition av konflikten skiljer sig kraftigt från Marockos. Polisario menar att Sahrawierna är landets ursprungliga och lagliga invånare. De utgör en distinkt och tydligt särskiljbar folkgrupp med en egen, unik kultur som alltid varit särskiljd från Marocko. Även om man idag endast kontrollerar en smal landremsa av sitt eget territorium pekar man på den starka nationella sammanhållningen, den sahrawiska folkgruppens inre homogenitet och det faktum att en stark social struktur existerar i de algeriska flyktinglägren som argument för att Västsahara uppfyller alla de krav som brukar ställas på nationalstater. Det som hindrat Västsahara från att materialiseras som en verklig nationalstat och vinna erkännande från världssamfundet har varit andra länders ockupation av Västsahara och dess förtryck mot det sahrawiska folket. Därmed menar man att Västsahara är en de facto ockuperad stat som väntar på sin befrielse från den marockanska ockupationen och förtrycket. Det är denna befrielse Polisario säger sig kämpa för, därmed intar Polisario den offensiva positionen i konflikten då man önskar förändra status quo.
Såvitt jag kan avgöra har inte någon avgörande förändring av den grundläggande oförenligheten skett. Den grundläggande oförenligheten har alltid gällt den sahrawiska befolkningens krav på självständighet och suveränitet gentemot koloniala makters anspråk på rätt till territoriet. Även om oförenligheten efter avtalet om eldupphör och folkomröstning 1991 bytt arena från att lösas genom väpnad konflikt till att lösas på en juridisk-politisk nivå genom kampen om folkomröstningens vara eller icke-vara samt under vilka former den skall genomföras.
Det främsta underliggande intresset för Marockos ockupation av Västsahara är dess oerhörda rikedom av naturresurser. Marocko är ett fattigt land. I FNs Human Development Report (2002) kommer Marocko på 112e plats av 160 länder, i en regional kontext är bara Mauretanien fattigare. Idag går 15% av Marockos stadsbudget till militära utgifter. Den årliga kostnaden för ockupationen av Västsahara är 365 miljoner dollar om året . I Västsahara finns enorma mängder fisk och fosfat, och även tror många, olja. På grund av överfiske av egna fiskevatten fångar Marocko idag 90% av sin fångst i Västsahariska vatten. Marocko saknar helt egna oljekällor och är helt beroende av import för att fylla sina oljebehov samtidigt som Marockos oljeförbrukning ständigt ökar. Det är uppenbart att Marockos beroende av Västsahara ökar istället för att minskar . En lyckad integration av Västsahara i det marockanska territoriet skulle kunna göra Marocko rikt och ekonomiskt oberoende. Men enligt Shelly är det farligt vågspel. Så länge konflikten pågår och resurserna förblir oexploaterade är Västshara en kostnad och en destabilisator av den marockanska ekonomin och staten. Men i drömmen om att en dag till fulla kunna exploatera Västsaharas naturresurser finns en underliggande marockansk drivkraft stark nog att upprätthålla ockupationen trots dess enorma kostnad för Marocko.

Maktrelationer

Marocko
Maktrelationen mellan Marocko och Polisario har under hela konfliktens förlopp varit kraftigt asymmetrisk. Marocko har hela tiden besuttit ett kraftigt maktmässigt övertag. Marockos makt vekar genom flera samtidiga maktresurser och förhållanden. Marocko besitter en ekonomisk makt i det faktum att man besitter ekonomiska tvångsmedel såsom skatteindrivning och därmed har en centraliserad ekonomisk makt till sitt förfogande. Denna ekonomiska makt och överlägsenhet möjliggör i sin tur enorma investeringar i militära styrkor, teknologi och logistik. Idag har Marocko 160.000 soldater förlagda i Västsahara och Marockos militära makt och kontroll utgår ifrån den militärt befästa, 225 mil långa mur vilken Marocko byggt igenom Västsahara. Muren är den tydligaste materiella manifestationen av den maktasymmetri som råder mellan Marocko och Polisario.
Även om den militära maktresursen fortfarande är av stor betydelse för Marockos makt och position i konflikten förändrades maktens bas efter avtalet om eldupphör och en framtida folkomröstning 1991. Då folkomröstningen är den process och form vilken kommer att avgöra Västsaharas framtid är det idag den som kontrollerar befolkningsantalet och befolkningens sammansättning som också kontrollerar den framtida utgången av den ännu icke realiserade folkomröstningen. Marocko är väl medvetna om detta förhållande och har sedan 1975 medvetet flyttat 100.000-tals etniska marockaner till Västsahara med löften om jobb, bostäder och ett gott liv. Denna aktiva demografiska styrnings- och ingenjörskonst har utförts med det medvetna syftet att göra sahrawierna till en marginaliserad minoritet i sitt eget land .
Marockos främsta sekundära part i konflikten är USA vilken i Marocko ser en central och lojal allierad i kriget mot terrorismen samt en nyckel till att öppna upp maghrebs inre marknad för amerikanska företagsintressen. USA ger Marocko stöd moraliskt, legalt, politiskt, ekonomiskt och militärt. Att på detta sätt vara i allians med världssystemets nuvarande hegemoniska makt måste ses som en enorm maktresurs för Marocko. Byggandet och underhållandet av den befästa mur viken utgör basen för Marockos militära makt i Västsahara hade varit omöjlig utan USA:s ekonomiska och militära stöd. Muren är i sin tur en enorm maktresurs för Marocko då den radikalt förändrade konfliktens dynamik till Marockos fördel. Den omöjliggjorde till stor del Polisarios ditintills mycket framgångsrika gerillataktik och gav Marocko den spatiala kontroll över territoriet man behövde för att få ett avgörande maktövertag gentemot Polisario.

Polisario
Polisarios främsta maktresurs under konfliktens väpnade fas var dess ingående kunskap om ökenterrängen och det påfrestande ökenklimatet. Trots att Polisario var numerärt och materiellt underlägset Marocko gav dess kännedom om öknen en möjlighet att genom klassisk gerillakrigföring blixtsnabbt slå till mot de marockanska styrkorna var helst de behagade. Den makt det låg i att kontrollera öknen försvann dock när Marocko byggde muren genom Västsahara och förändrade konfliktens dynamik och förutsättningar.
Polisarios maktresurser är, i jämförelse med Marocko, mycket små. Det som ändå kan ses som maktresurser är dels det faktum att inget land formellt erkänt Marockos rätt till det västsahariska territoriet. Detta tolkas av Polisario som att man har den juridiska rätten till territoriet och till självbestämmande. Detta ger om inte annat en moralisk styrka. Vidare finns en internationell solidaritetsrörelse vilken arbetar för Västsaharas befrielse genom aktioner, ekonomiska bidrag och propagandaspridning. Rörelsen är relativt liten och arbetar ofta i det tysta men måste ändå ses som en maktresurs.
Vidare finns en maktresurs i det sahrawiska folkets starka nationella och sociala sammanhållning, vilken formats genom en stark gemensam erfarenhet av kamp, förtryck och krig. Det som möjliggjorde Polisarios relativt framgångsrika väpnade kamp mot Marocko fram till 80-talet var Polisarios starka sociala bas och legitimitet bland det sahrawiska folket där man av i princip alla sahrawier då som idag ses som folkets sanna och legala representanter. Genom hela konflikten har det bland sahrawierna existerat en social struktur av motstånd och kamp mot den marockanska ockupationen vilken idag främst tar sig uttryck i flyktinglägren i Tindouf där de sahrawiska flyktingarna själva byggt upp en autonom samhällsstruktur och självadministrerad tillvaro i flyktinglägren med det uttalade målet att den sociala organisationsstrukturen med lätthet skall kunna flyttas över till ett fritt Västsahara. Denna självadministrerade struktur måste ses som en stark social maktresurs.
En indirekt maktresurs för Polisario är den enorma kostnad som ockupationen av Västsahara innebär för den marockanska staten då denna kostnad destabiliserar den marockanska staten och dess finanser. Men i slutändan är förhållandet ändå det att konflikten är kraftigt asymetrisk till Marockos fördel och Marocko besitter mångdubbelt fler maktresurser av verkligt värde än vad Polisario gör.

Dynamik

Parternas konfliktbeteende kan i detta fall inte förstås som en rak, linjär utveckling av upptrappning,eskalering och deeskalering rakt över konfliktens tidsperiod. Snarare har konflikten utvecklats genom en serie av mindre, på varandra följande, cykler av uppbyggnad-eskalering-deeskalering. Den första eskaleringen av konflikten, vilken påbörjade en upptrappande våldspiral var Spaniens dödande av tio demonstranter 1970. Detta ledde till en sahrawisk motreaktion i skapandet av Polisario. Att väpnad kamp blev den nationalistiska rörelsens svar kan tolkas som att eskaleringen då nådde en nivå där utövandet av fysiskt våld blev en normaliserad metod och konfliktbeteende i den sahrawiska, nationalistiska rörelsen. Detta ledde till att Polisario inledde en väpnad kamp för att nå sitt mål och att våldet hade normaliserats i sådan grad att man hade den sociala legitimitet som krävdes för att kunna föra en väpnad kamp. Marocko svarade omedelbart med våld och eskalerade våldspiralen ytterligare 1976 då man napalmbombade sahrawiska flyktingkonvojer på väg mot Algeriet. Fram till 1981 pågick denna ständigt upptrappade våldspiral av aktion och reaktion mellan Marocko och Polisario.
Marocko kom dock att radikalt förändra konfliktens dynamik och både sitt eget och Polisarios konfliktbeteende genom byggandet av den befästa mur som idag löper genom hela Västsahara. Muren var och är befäst med militära posteringar, taggtråd, minfält och avancerad radarutrustning. Detta skar av Polisario rörelsefrihet och omöjliggjorde de snabba gerillaattacker som var kärnan i dess väpnade kamp. Muren ledde till en gradvis deeskalering av det väpnade konfliktbeteendet och tvingade ned konflikten på en lågintensiv nivå. Från 1982 till 1988 var Polisario endast kapabelt att utföra enstaka attacker mot marockanska posteringar. Samtidigt kan man argumentera för att byggandet av muren utgjorde en eskalering av konflikten då dem radikalt förändrade Västsaharas geografiska sammansättning och ledde till en militarisering av det västsahariska samhället. 1988 kom dock Polisario att snabbt eskalera konflikten igen i ett sista försök att besegra Marocko militärt. Detta misslyckades och samma år deeskalerade man sitt beteende genom att gå med på FNs Fredsplan och utropa eldupphör. I samband med att accepterade eldupphör övergav man offentligt även den väpnade kampen som strategi och konfliktbeteende under förutsättning att Marocko uppfyllde sin del av fredsavtalet. Det är tydligt att Polisarios konfliktbeteende ändrats och deeskalerats från konfliktens början fram till idag. Idag uttrycks konflktbeteendet genom lagliga och politiska medel såsom lobbyingkampanjer, rättsliga och parlamentariska processer, upplysningskampanjer för att få den internationella opinionen och solidaritetens på sin sida osv. Marocko å sin sida kan sägas hålla kvar vid ett militariserat och våldsamt beteende då man ännu besitter muren med 160.000 soldater och upprepade gånger brutit mot vapenvilan.
Skildringar av attityder och sociala relationer mellan marockaner och sahrawier och hur dessa har formats eller påverkats av konflikten har varit mycket sällsynta och svåra att lokalisera i mitt material. Shelly hävdar dock i en kortare passage att relationen mellan sharawier och ditflyttade marockaner är kraftigt polariserad och dominerad av sterotypiserade, antagonistiska bilder av den andre. Förtroende och integrationen mellan de båda grupperna i Västsahara är obefintlig. Man lever segregerat, handlar i olika butiker, går i olika skolor och relationer över gruppgränserna betraktas enligt Shelley ofta med ogillande och misstänksamhet. Utifrån det bristfälliga materialet på denna punkt tycks det ändå som att relationerna och attityderna under konflikten mycket snabbt polariserades till en punkt där i stort sätt hela den sahrawiska folkgruppen kom att se Marocko och de ditflyttade marockanerna som en fiende utan några förmildrande drag. Polariseringsprocessens snabbhet och lätthet underlättades naturligtvis av den kollektivt traumatiska upplevelse som det innebar för 160.000 sahrawier att tvinga lämna sina hem och fly till Algeriet. Den isolerade tillvaron i flyktinglägren där ingen tvingas konfronteras öga mot öga med en marockan leder till att den antagonistiska fiendebilden ohotad kan stärkas och leva kvar. Samtidigt måste den desperata och tröstlösa tillvaron i lägren ses som en polariserande och antagtonismalstrande kraft. Samtidigt är Marockos attityd precis lika antagonistisk och polariserad. Diskrimineringen av Västsaharier är utbredd och man utövar en form av diskursivt våld igenom sin officiella diskurs där sahrawierna inte ens erkänns eller tillåts existera som sahrawier utan istället söker man att språkligt utplåna dem genom att konsekvent pådyvla dem en marockansk identitet.
Jag finner Shelleys beskrivning trovärdig, den är i linje med hur både Wallensteen och Pruitt&Kim beskriver attitydförändringar och polariseringsprocesser under en konflikt men då ingen annan av mina källor avhandlat sociala relationer eller attityder mellan sahrawier och marockaner är det svårt att här ge en absolut och säker beskrivning av hur denna process utvecklat sig.

Lösningsförslag

Fredsplanen
I augusti 1988 lade FNs generalsekreterare fram en lösnings- och fredsplan för konflikten i Västsahara. Denna accepterades med vissa invändningar av både Marocko och Polisario.
Fredsplanens kärna var ett omedelbart eldupphör vilket sedan skulle följas av en folkomröstning där Västsaharas framtida status skulle avgöras. Valet i omröstningen skulle stå mellan full självständighet för Västsahara eller en fullständig integrering av det västsahariska territoriet i den marockanska staten. Vägen till denna folkomröstning gick genom en demilitarisering och nedtrappning av den marockanska truppnärvaron i området vilket sedan skulle följas av fångutbyte, möjlighet för flyktingar att återvända och andra förtroendeskapande åtgärder. Den röstlängd vilken folkomröstningen skulle utgå ifrån skulle baseras på den spanska folkräkning vilken genomfördes 1974.
Under de följande åren fördjupades och preciserades delar i den ursprungliga Fredsplanen. FN beslutade att en identifieringskommission skulle skapas för att uppdatera den ursprungliga folkräkningen inför folkomröstningen. 1991 inträdde slutligen formellt eldupphör mellan Marocko och Polisario. Samtidigt beslutade FN att upprätta MINURSO, en mission i Västsahara med uppgift att administrera och övervaka den kommande folkomröstningen som beräknades kunna genomföras i Januari 1992.
Genomförandet av fredsplanen och folkomröstningen visade sig snart bli en ny fas i konflikten lika mycket som ett försök att lösa den. Den centrala konfliktfrågan i fredsprocessen kom att gälla vem som hade rätt att räknas som sahrawier och därmed också rätt att rösta i folkomröstningen och avgöra Västsaharas öde. Under hösten 1991 förde Marocko in busslaster med marockaner i Västsahara och presenterad samtidigt en lista för FN med 120.000 namn på personer man krävde skulle inkluderas i röstlängden . Enligt Polisario och västsahariska aktivistgrupper har Marocko fortsatt med denna medvetna demografiska ingenjörskonst med målet att göra sahrawierna till en minoritet i sitt eget land. Därigenom försökte Marocko försäkra sig om en marockansk seger i folkomröstningen utan att på något sätt ifrågasättas eller hindras av FN. Under väljaridentifieringsprocessens gång försökte både Marocko och Polisario att förhala, förhindra och vrida processen till sin egen fördel. De båda parternas sabotage av förfarandet ledde slutligen till att identifieringsprocessen helt avstannade 1995. Fram till 1997 rådde ett totalt dödläge och ett politiskt vakuum i Västsaharafrågan. Identifieringsprocessen hade avstannat, oenigheten om vem som hade rätt att räknas som västsaharier och vem som hade rätt att rösta var total. Inga lösningsförslag eller initiativ lades fram, värken av konfliktens parter eller någon tredje part. Den fredsplan som lagts fram 1988 tycktes mer eller mindre död.

Ramvatalet/Baker-Planen I och II
1997 utsågs James Baker till FNs nya sändebud i Västsahara. Efter ett flertal direkta förhandlingar mellan Marocko och Polisario undertecknades det sk. Hustonavtalet 1997 vilket i mångt och mycket byggde på den tidigare Fredsplanen. Ännu ett slutgiltigt datum för folkomröstningen slogs fast, denna gång till den 8 december 1998. Fram till dess skulle röstlängden definitivt vara fastslagen, krigsfångar utväxlade, flyktingar börjat återvända och den marockanska truppnärvaron drastisk reducerad. Hösten 1998 var väljaridentifieringskommissionen slutligen färdig men Marocko krävde omedelbart att ytterligare 65.000 personer tillhörande stammar i norra Marocko skulle identifieras, vilket FN också gick med på. Marocko vägrade också gå med på reduktion av sin militära närvaro innan folkomröstningen hade genomförts.
1999 tillkännagav väljaridentifieringskommissionen att av de 140.000 dittills identifierade personerna var bara 84.251 röstberättigade varav 40% bodde i flyktinglägren i Algeriet och 55% i Västsahara. Då Marocko insåg att en folkomröstning med en sådan väljarfördelning otvivelaktigt skulle leda till ett självständigt Västsahara uppmanade man alla som fått avslag att överklaga. Detta ledde i sin tur till en ytterligare förhalning av folkomröstningen och en ny omröstning ansågs nu först vara möjlig under 2002.
År 2000 krävde Marocko att, för att de skulle kunna acceptera en folkomröstning skulle ett tredje röstningsalternativ finnas med, nämligen begränsad autonomi för Västsahara inom Marockos territoriella integritet.
2001 presenterade James Baker ett nytt lösningsförslag, det sk. Ramavtalet, även känt som Bakerplanen. Kärnan i Bakers nya fredsplan var att ge Västsahara ett begränsat självstyre inom Marocko. De röstberättigade västsaharierna skulle fritt få välja ett verkställande organ med ansvar för civila funktioner såsom utbildning, ekonomi, infrastruktur etc. medan Marocko behöll ansvaret för utrikespolitik, försvars- och säkerhetsfrågor. En representantförsamling med ansvar för lagstiftning skall väljas och till denna skall alla personer bosatta i Västsahara före 1998 ha rösträtt. Efter fem år under dessa förhållanden skulle så slutligen folkomröstningen om Västsaharas status hållas och i denna skulle alla som bott i Västsahara i minst ett år ha rösträtt. År 2001 utgjorde den marockanska befolkningen i Västsahara ca. 400.000 personer, därmed är det mycket troligt att en folkomröstning under dessa premisser skulle leda till en fullständig integrering av det västsahariska territoriet med Marocko.
Polisario förkastade kategoriskt Bakerplanen i des helhet och krävde att alla förhandlingar och lösningsförslag endast utgick ifrån det ursprungliga ramavtalet. Baker presenterade 2003 en reviderad Baker-plan, Baker-planen II. Skillnaden mot den ursprungliga Baker-planen var att i den reviderade versionen fanns garantier mot marockansk inblandning under perioden av västsahariskt självstyre som nu skulle administreras av ett västsahariskt råd, dit endast sahrawier skulle ha rösträtt. Efter dessa fem år av västsahariskt självstyre skulle en folkomröstning hållas där alla boende i Västsahara sedan 1999 skulle ha rätt att rösta om huruvida Västsahara skulle bli självständigt, integreras som en del av Marocko eller få begränsad autonomi som en provins inom den marockanska statsbildningen.
Överraskande nog accepterade Polisario oväntat den reviderade Baker-planen medan Marocko kategoriskt förkastade och förklarade den vara oacceptabel då den innehöll självständighet för Västsahara som en möjlig utgång. Marocko vägrade att lämna in något formellt svar till FN om hur man ställde sig till Baker-planen. Detta kastade återigen in fredsprocessen i ett totalt dödläge och politiskt vakuum. I juni 2004 avgick oväntat James Baker som FN-sändebud och sedan 2005 har Generalsekreteraren slutat att referera till Baker-planerna i sina rapporter om Västsahara och den tycks mer eller mindre dödförklarad. Efter Bakers avgång råder återigen ett totalt stillestånd. Inga nya lösningsförslag har presenterats och parternas positioner är lika låsta och polariserad som tidigare. Polisario anser alltjämt att den ursprungliga fredsplanen från 1991 är den enda acceptabla och legala utgångspunkten för en förhandling och en lösning av konflikten. Marocko å sin sida vägrar konsekvent att befatta sig med alla lösningsförslag där ett självständigt Västsahara är en möjlig utgång.

Ingen ny fredsplan för Västsahara har framlagts och dödläget fortgår utan tecken på förändring. Det enda Västsaharas befolkning har att göra tycks vara att fortsätta vänta.

Avslutande Reflektion
Kärnan i samtliga framlagda lösningsförslag är folkomröstningen som konfliktlösningsmekanism. Beroende på den föreslagna folkomröstningens utgång blir också förändringen av konfliktstrukturen olika beroende på vilket förslag som skulle vinna en eventuell folkomröstning. Vid ett självständigt Västsahara eller en integration med Marocko upplöses de båda parternas antagonistiska relation och den oförenlighet som är dess grund förutsatt att de accepter valutgången. Vid ett självständigt Västsahara bör Marocko avsäga sig alla anspråk på det västsahariska territoriet, och därmed upplösa oförenligheten, demilitarisera området och därefter respektera den västsahariska nationalstatens gränser och integritet. Vid utgången integration med Marocko bör Polisario avsäga sig alla anspråk på ett självständigt Västsahara, och därmed upplösa oförenligheten, lägga ned sina vapen, upplösa sig själva och respektera Marockos suveränitet och politiska ordning i Västsahara.
Ovanstående är naturligtvis ideala scenarion. Med tanke på nuvarande grad av polarisering och oförenlighet mellan parterna och deras respektive positioner där ingen är villig eller förmögen att acceptera några som helst kompromisser är det troligt att en folkomröstning som inte förebyggs eller efterföljs av säkerhetsskapande, förtroendeskapande och socialt integrerande åtgärder skulle riskera att snabbt eskalera till en ny fas av väpnad konflikt då någon av parterna troligtvis inte skulle acceptera ett för sig själv negativt utfall.
Frågan om huruvida lösningsförslaget innebär en reglering eller upplösning av den centrala oförenligheten är en smula komplicerad. Jag skulle hävda att den ursprungliga Fredsplanen och sedermera de två Bakerplanerna innehållit både konfliktreglerande och konfliktupplösande åtgärder som varit beroende av varandra. Vi kan se att avtalet om eldupphör i princip respekterats och därmed fungerat konfliktreglerande då den möjliggjort ett avslutande av konfliktens väpnade fas vilket i sin tur är en absolut förutsättning för genomförandet av den folkomröstning vars utgång är tänkt att fungera som definitivt konfliktupplösande. På grund av det utdragna dödläget och konflikten över röstningsförfarandet har de tre lösningsförslagens konfliktupplösande delar än så länge inte kunnat realiseras.
Dock ser jag flera problem med hur både Fredsplanens och Bakerplanernas “lösningspaket” är konstruerade. Det huvudsakliga problemet, som jag ser det, är dess ensidiga, tekniska fokus på procedurer kring folkomröstning och röstningsförfarande som universell lösning av oförenligheten och alla de delproblem som är kopplade till frågan om Västsaharas status. FN har under hela processen fokuserat på att hitta tekniska lösningar på det problem som fastställandet av röstlängden och genomförandet av folkomröstningen innebär, istället för att fokusera på att försöka hantera eller lösa den underliggande konflikten mellan parterna och hitta politiska lösningar på denna. FN tycks ha valt att ensidigt fokusera på folkomröstningen i ett hopp om att den skulle lösa upp den underliggande oförenligheten.
Det tycks finnas en underliggande, oreflekterad utgångspunkt, i att den nya situation och relation mellan parterna som folkomröstningen kommer att etablera i sig själv är tillräcklig för att negera och upplösa alla tidigare antagonistiska beteenden, attityder och relationer parterna emellan. Dessa kommer, efter att folkomröstningen genomförts, och den nya relationen etablerats, inte att utgöra något som helst hinder eller problem.
Jag finner detta vara ett högst osannolikt scenario. Utan en genomtänkt lösning och plan för hur man skall hantera den situation som uppstår efter folkomröstningen riskerar den att skapa en rad nya och svåra problem. Problem som mycket väl kan upprätthålla och i värsta fall fördjupa konflikten istället för att upplösa oförenligheten. I de lösningsförslag som hittills framlagts saknas åtgärder eller försök att förändra de grundläggande sociala relationerna mellan parterna. Där finns inga åtgärder för försoning eller social integrering av de båda grupperna. Ingenting som kan bidra till att lösa upp eller försvaga den sociala antagonism och polarisering mellan sahrawier och inflyttade marockaner vilken är ett resultat av 35 års konflikt. I avtalen finns endast en begränsad demilitarisering vilken bara innefattar en reducering av Marockos truppstyrka till 65.000 man, vilket Marocko dessutom vägrat skriva under. I förslagen sägs ingenting om den militariserade mur Marocko byggt vilken delar det västsahariska territoriet. Inte heller nämns vad som skall hända med Polisarios vapen eller militära struktur efter en folkomröstning. Inte heller sägs någonting om hur man kommer att hantera en sahrawisk besvikelse över en eventuell integration med Marocko, och hur man skall försäkra sig om att denna inte resulterar i nya våldshandlingar och ett återgående till ett väpnat konfliktbeteende. Ingenting sägs heller den status den marockanska befolkningen kommer att få, inga garantier för deras säkerhet. Vice versa finns inte heller några garantier för den sahrawiska minoritetens säkerhet vid en eventuell integration med Marocko eller sätt att hantera en marockansk förlust av omröstningen.
Att FN så ensidigt fokuserat på att genomföra folkomröstningen skulle kunna tolkas som en leave-to-later taktik där alla frågor som skulle kunna komma ivägen för folkomröstningen lämnats till ett senare skede. Men detta tycks inte vara resultatet av en medveten taktik utan snarare ett resultat av likgiltighet och fantasilöshet.
Under det dödläge som råder idag finns en faktor av uthållighet och hållbarhet. Hur länge orkar och kan Marocko upprätthålla ockupationen och dess sociala och ekonomiska kostnad utan att den ökar de inre motsättningarna och destabiliserar det marockanska samhället alltför mycket? Hur länge orkar sahrawierna i flyktinglägren leva i tröstlöshet och hopplöshet utan att det händer något? Om resultatet blir en återgång till väpnad konflikt, en förnyad vilja till en förhandlingslösning eller mer väntan får framtiden utvisa.
Avslutningsvis vill jag peka på den starka dimension av nord-syd-konflikt som finns i Västsaharafrågan. Samtliga av de 43 länder som erkänt Västsahara som stat är länder i syd medan inte ett enda land i västvärlden har erkänt Västsahara. Samtidigt är det västvärlden, framförallt USA och Frankrike som har Västsaharas öde i sina händer. De kan sätta press på Marocko, de kan visa vägen genom ett aktivt agerande i säkerhetsrådet. Men den brutala sanningen är den att det enda som intresserar USA och Frankrike är dess egna intressen i Marocko och Maghrebregionen i stort. Båda är överens om behovet av Marocko som en västvänlig allierad i kriget mot terrorismen. Samtidigt har både USA och frankrike ökat sin integration med Algeriet och med tanke på den spända rivaliteten mellan Algeriet och Marocko balanserar man på en knivsegg för att kunna hålla sig väl med båda. Att under dessa omständigheter agera aktivt för en lösning av västsharafrågan, genom folkomröstning eller på annat sätt, vore att motarbeta sina egna intressen.
Om priset för öppna marknader och stabilitet i Magrehb är att ockupationen och förtrycket i Västsahara tillåts fortgå betalar man det gärna. Den nonchalans, likgiltighet och cynism länderna i nord uppvisat gällande Västsahara är ännu ett bevis på hur västvärlden inte tvekar att offra maktlösa människors liv i syd för att berika sig själva och stärka sin makt och sina intressen i världen.

Källor

Böcker
Damis, John, Conflict in Northwest Africa, (1983), Hoover Institution Press, California
Jensen, Erik, Western Sahara - Anatomy of a Stalemate, (2005) Lynne Reinner, Colorado
Liente, Pedro Pinto, The Western Sahara conflict-the role of natural resources in decolonization (2006) Nordiska Afrikainsititutet, Uppsala
Pruitt ,Dean G., Kim, Sung Hee - Social Conflict, (2003), Mcgraw-Hill , Boston
Shelly, Toby, Endgame in the Western Sahara, (2004), Zed Books, London
Thunberg, Lena, Västshara - Afrikas Sista Koloni, (2004), Föreningen Västshara, Göteborg
Volman, Daniel, International Dimensions of the Western Sahara Conflict, (1993) Praeager, Westport
Wallensteen, Peter, Understanding Conflict Resolution (2002) Sage, London

Websidor
A Breif History of the territory and it’s people
http://www.arso.org/05-1.htm
UCDP - Western Sahara
http://www.pcr.uu.se/database/conflictSummary.php?bcID=67
Memorandum of the Kingdom of Morocco on the regional dispute on the Sahara, September 24, 2004
http://westernsaharaonline.net/misc/news_desc_history.cfm?ItemID=4701J64640988854