Introduktion
Ett folkligt beväpnat motstånd äger fortfarande förmågan att visa sitt speciella och effektiva deltagande i befrielsen av ett ockuperat område. Detta är läxan man kan lära av de samlade motståndserfarenheterna.

Denna läxa är inte ny för den nationella politiska eliten, den går långt tillbaka i tiden till exempelvis födelsen av det palestinska beväpnade motståndet, den algeriska revolutionen, det beväpnade motståndet i Libyen med Omar Al Mokhtar i spetsen samt motståndskampen i Tif i norra Marocko under ledning av Abdel Karim Khatabi. Erfarenheterna av det libanesiska motståndet i södra Libanon har gett oss en korrekt förklaring vad gäller vikten av folkets strategiska krig för att åstadkomma en seger mot en av de starkaste arméerna i världen. Det är precis vad Polisario Front bör göra för att få ockupanten att dra sig tillbaka på eget bevåg.

Jag tror inte att folkomröstningen kan leda till något bra resultat för västsaharierna om den äger rum någon gång i framtiden. Förloraren är Västsaharas folk. Därför är ett beväpnat motstånd den enda utvägen för att befria landet.

Hur kan ett motstånd segra?
1. Maktens balans
Militärer, politiker, forskare i militär strategi vet att maktbalansprincipen kan förklara väpnade konflikter. Vi vet att den moderna intellektuella eliten har utvecklat denna princip så att den inte bara omfattar den militära betydelsen utan även ekonomiska, vetenskapliga och tekniska faktorer. Men trots det har det varit svårt att förklara varför den svagare parten i en väpnad konflikt kunnat segra över den starkare. De bästa exemplen är det vietnamesiska motståndets seger över den starkaste armén i världen och den afganska rörelsen som kunde få Röda Armén att dra sig tillbaka.

Mao kunde propagera och tala om folkkrigets strategi och han tillämpade det i sitt krig mot Tehankaisregimen. Vi ska heller inte glömma den vietnamesiska revolutionen mot den franska kolonialismen.

Lenins revolutionsteori gav oss också en acceptabel förklaring till fenomenet att den militärt svagare kan besegra den starkare. Den svaga partens strategi måste dock följa folkets krigstaktik, d.v.s. ett krig som inte har som mål att befria t.ex ett ockuperat område. Ett krig som har som mål att trötta ut ockupanter. Det gäller att få dem att lida så stora förluster att priset för ockupationen blir betydligt högre än ett tillbakadragande. Det var precis vad Polisario borde ha gjort för flera år sedan istället för att låta sig luras av den så kallade folkomröstningen.

Även om teorin har marxistiska rötter, kan vi konstatera att afganerna tillämpade den i sitt religionsfärgade krig mot den röda armén. Teorin har också tillämpats i många revolutioner - i norra Marocko, i Libyen och i Algeriet.. Det viktigaste exemplet från modern tid är det libanesiska motståndet mellan 1982 och 2000.

Trots allt räcker inte teorin om ett folkligt beväpnat motstånd som förklaring till fenomenet att de svaga kan besegra de starka. Det handlar inte bara om teknik och taktik eller hur man utför motståndet. Det finns många exempel som visar att ett väpnat motstånd kan misslyckas; revolutionen i Bolivia med Rifara i spetsen och många revolutioner i Afrika, Asien och Latinamerika misslyckades med att nå sina mål med väpnat motstånd.

Om det är något man kan lära av det libanesiska motståndet så är det att maktbalansprincipen inte är tillräcklig. Den måste kompletteras med viljans princip, en princip som inte kan kvantifieras men som avslöjar en stor förmåga att förändra verkligheten.

2. Maktens balans och viljans
Om vi bara tillämpar maktbalansprincipen för att analysera kriget mellan Polisario och ockupanterna och för att också analysera resultatet av kriget (vapenvila och folkomröstning) så får vi ett svårlösligt problem. Detta problem är att Västsahara saknar en stark ekonomi och en stark armé. Trots detta kunde man tvinga fram en vapenvila. Ett folk som tror på sin nationella sak och som gör allt för att försvara den äger förmågan att förverkliga en seger. Så säger historien. Folket segrar när de tror på sin sak, d.v.s. förbättrar sin position i viljans balans. Då segrar motståndets vilja över ockupationens.

Det går inte att påstå att det västsahariska motståndet kommer att segra bara därför att det äger motståndets vilja. Motståndets vilja måste stå på en stabil grund för att möjliggöras. Här menar jag inte den grund som har med motståndets krigföring att göra utan allt som kan åstadkomma en förening inne i det västsahariska samhället, i de ockuperade områdena. En nationell förening mellan västsahariska stammar som ockupationen slog sönder och skapade och skapar motsättningar mellan dem. Motsättningar som i sin tur skapade många marionetter och försvagade den västsahariska identiteten. Att ockupanterna accepterade den så kallade folkomröstningen var en diplomatisk lek för att få gott om tid för att förfalska identiteter och marockanisera Västsahara genom att locka dit uppgivna marockaner med ett bättre liv och tvångsförflytta västsaharier till Marocko. Nu kan man med stor säkerhet påstå att västsaharierna är i minoritet i de ockuperade områdena. De kontrolleras av den marockanska armén och säkerhetspolisen D.S.T. Den marockanska regimen kommer aldrig att acceptera Västsaharas självständighet, det säger man nu helt öppet.

Därför trodde jag aldrig, och tror fortfarande inte, på folkomröstningen. Regimen tar till alla medel för att marockanisera Västsahara och dess folk. En värvningsverksamhet pågår för fullt, där man mutar västsaharier som lever i exil i grannländer med pengar och allt för att åka till Marocko och acceptera Marockos styre över Västsahara.

Därför är jag helt säker på att om denna folkomröstning skulle äga rum (vilket jag inte tror) så kommer resultatet att vara i Marockos favör. Om resultatet ändå skulle vara i Västsaharas favör så skulle Marocko inte erkänna det. Så varför inte ta till vapen redan nu och spara mycket tid istället för att vänta på något som aldrig kommer på grund av Marockos sabotage mot varje fredsplan och FN:s passivitet. FN vill inte använda sin makt för att tvinga den som vägrar samarbeta och i mina ögon har FN redan tappat sin trovärdighet. Både FN och EU är partiska och rädda för att stöta sig med Marocko

Så det handlar inte bara om Frankrikes stöd för ockupationen och att inga sanktioner används mot ockupationsmakten. Det handlar om hela EU och Marockos starka kort. Om EU skulle stå vid det västsahariska folkets sida skulle man få stora problem med narkotikasmuggling och illegal invandring. Marocko är ett transitland för många som kommer från länderna söder om Sahara och som vill till Europa för ett bättre liv. Marocko får stora bidrag från EU för att stärka sin gränskontroll och bekämpa narkotikasmuggling. Då är det inte bra för EU att stöta sig med ockupationsmakten. Istället trampar man på de mänskliga rättigheterna, internationell rätt och FN:s inställning när det gäller avkolonisering. Därför drar jag slutsatsen att hela EU med Marocko i spetsen deltar i kidnappningen av västsaharier och stölden av deras naturrikedomar.

3. Polisario förklarar krig
Under Polisarios motto Med vapen vi befriar oss ägde den konstituerande kongressen rum år 1973 i norra Mauretanien, nära Zouerate. Tio dagar senare attackerade Polisarios krigare med Mustafa Sayed el-Ouali i spetsen en spansk militärpost i El Kitanga. Ockupationsmakten Spanien var mycket upptagen av alliansen Mauretanien-Marocko. Bägge länderna gjorde anspråk på Västsahara. Hassan II och Ould Oladdah (Mauretaniens president)kom överens långt innan att dela på bytet. Tills vidare spelade de en gemensam lek på den diplomatiska scenen för att hävda sin respektive historiska rätt till området - något som Haagdomstolen avvisade 1975 - och för att få Spanien att dra sig tillbaka. Till att börja med fick Marocko och Mauretanien ett starkt stöd från den Arabiska Ligan, OAU, och även Algeriets president Houari Boumedienne, som senare motsatte sig lösningen. I slutet av 1975 blev Spanien på det klara med att det aldrig skulle gå att stanna i Västsahara. Därför kom man i hemlighet överens med Marocko och Mauretanien om att låta dem dela på territoriet mot att Spanien fick del av Västsaharas naturtillgångar.

I december 1975 attackerade Polisario de Mauretanska posteringarna i Ain Bentili och Bir Mogrein. En månad tidigare hotade Algeriets president Mauretaniens med att ställa upp på Västsaharierna med vapen och ammunition om Mauretanien skriver under Madridöverenskommelsen. Några allierade till forna Sovjetunionen levererade till Polisario. Libyen fram till 1986 och Kuba.

Med extraordinär kännedom om Västsaharas geografi genomförde Polisarios krigare spektakulära operationer mot de marockanska och mauretanska arméerna. Den 6 juni 1976 dödades Mustafa Sayed utanför Nouakchott i strider med den mauretanska armén. År 1978 förlorade Ould Daddah makten i en statskupp och efter det drog sig Mauretanien tillbaka från Rio de Oro - som intogs av den marockanska armén.

Polisario befann sig så i krig endast med Marocko som byggde en enorm säkerhetsmur för att stoppa Polisarios operationer. FN föreslog 1988 ett eldupphör som förkastades av Polisarios krigare. Men Polisarios ledare trodde på att Västsaharakonflikten skulle kunna lösas med diplomati istället för krig och därför accepterades fredsplanen till slut.

Trots flera års vapenvila lyckades diplomatin inte lösa konflikten. Däremot fick ockupationsmakten tillfälle att förstärka sin närvaro i Västsahara. Folkomröstningen sköts upp ett flertal gånger till följd av att omvärlden bevakar sina egna intressen i ett område med stora naturtillgångar. Det är samma omvärld som talar om respekt för de mänskliga rättigheterna när de egna står på spel men som trampar på dem när det egna intresset är hotat. Västsahara får inte förvänta sig något från någon. Tar man inte till vapen för att befria sig och sitt land, kommer man att alltid få leva i flyktingläger. Ett fattigt, hemlöst folk som har ett rikt land. Det förlorade landet.

Vad måste Polisario göra för att befria Västsahara?
Det tyngsta ansvaret för att befria landet ligger på det västsahariska folkets axlar. Det nationella motståndet måste vara vid fronten. Den centralt viktiga rollen ska spelas av Västsaharas folk och dess väpnade motstånd för att åstadkomma en historisk seger över kolonialismen.

För att denna seger ska bli verklighet måste folket och motståndet ha en plattform med många slags stöd:
- ett afrikanskt politiskt stöd som kan göra kampen legitim både nationellt och internationellt
- ett ekonomiskt stöd rån de länder som redan erkänner SADR
- en stark politisk officiell ståndpunkt som Västsaharas regering måste stå för med Abdelaziz i spetsen och som innebär en begäran att Minurso lämnar området så fort som möjligt. De har ingen kontroll över situationen, det är Marocko som har den totala kontrollen.

Med detta stöd kommer folket och motståndet att bli effektivare i kampen mot ockupanterna. Jag vill inte höra att västsaharier demonstrerar fredligt mot brist på arbete och rättigheter; det är ett indirekt erkännande av Marockos överhöghet. De ska demonstrera för självständighet.

Här måste jag påpeka att västsaharier i de ockuperade områdena måste göra stora uppoffringar och Polisario med sitt väpnade motstånd måste leverera martyrer för att kunna trötta ut ockupanterna. Tack vare denna viljans balans kunde vietnameser segra över amerikaner, algerier över den franska kolonialismen. Tack vare den kommer västsaharier att tvinga ockupationsmakten Marocko med sina sahariska marionettgrupper att dra sig tillbaka.

Den marockanska säkerhetspolisen DST
Marocko är en icke konstitutionell monarki, en kunglig diktatur. Det är kungen som både regerar och styr. Han är dessutom de troendes befälhavare, den högste religiösa auktoriteten. Det folkvalda parlamentet verkar på monarkens villkor och det är han som väljer ut de viktigaste ministrarna. Han kan upplösa parlamentet när han vill och styra via dekret i väntan på nyval. I Marocko röstar man inte för att välja dem som ska styra landet eller för att det ska bli ett maktskifte. Man bara röstar, maktapparaten är densamma. Det finns ingen konstitution grundad på maktdelning i Marocko, det är monarken som har all makt.

Javisst, det finns många politiska partier, valrörelser, kvinnor som kan delta fritt i det politiska livet. Men det finns inga fria rättvisa val. Vi har att göra med det jag vill kalla en odemokratisk kunglig diktatur. I Marocko står allt under politiskt inflytande och den starkes vilja står alltid över lagen. Det finns ingen som helst respekt för politiska och medborgerliga rättigheter. Utifrån detta vågar jag med stor sannolikhet hävda att både polisen och säkerhetspolisen agerar utanför lagens råmärken.

I slutet av år 1992, direkt efter min första avvisning till Marocko blev jag gripen av den marockanska säkerhetspolisen för samröre med Polisario. Det är en grov anklagelse som man inte kan försvara sig mot. Jag var oskyldig; mitt brott var och är att jag inte erkänner Marockos överhöghet över Västsahara. Jag tycker också att denna ockupation skapade och skapar stora problem för såväl det marockanska som det västsahariska folket. Stora penningsummor spenderas på att hålla ockupationen vid liv - pengar som det marockanska folket behöver.

I över tre år var jag inlåst under vidriga förhållanden, utan rättegång och utsatt för både fysisk och psykisk tortyr. Jag släpptes på villkor att jag arbetade för den marockanska säkerhetspolisen med att värva västsaharier i Libyen, och Mauretanien. Jag skulle få dem att åka hem till Marocko och acceptera Marockos styre över Västsahara. Man mutade dem helt enkelt och erbjöd titlar och andra förmåner för att de skulle registrera sig som deltagare i den FN-ledda folkomröstningen om Västsaharas framtid. De fick bo i Marocko; i de ockuperade områdena ville man helst bara se riktiga marockaner.

Jag accepterade villkoren och arbetade med värvning 1995-2000. För det ändamålet startade man ett export/importföretag i mitt namn. Jag kände mig tvingat att verka som värvare och informatör. Jag gjorde det för att slippa fängelse och tortyr.

Det finns många marockaner och västsaharier som sitter inlåsta på hemliga förvar som tillhör D.S.T. De sitter där utan rättslig grund, utan domstolsbeslut och utan att den gripne är formellt anklagad för något brott. Man kan isolera personen ifråga hur länge som helst utan kontakt med omvärlden och utan rätt till advokat.

Formellt garanterar Marockos konstitution de grundläggande mänskliga rättigheterna, men detta är en papperstiger. Man har ingen rätt att ifrågasätta kungens person eller Marockos överhöghet över Västsahara. Myten om den öppna fria debatten i marockanska medier i sociala och politiska frågor är ett av maktapparatens många spel.

Kung Hassan II:s tid präglades av grova kränkningar och brott mot de mänskliga rättigheterna. Många människor försvann spårlöst, fängslades utan rättegång, torterades grovt - helt öppet.. Efter protester från omvärlden släppte man hundratals oskyldiga som symbol för regimens rättssäkerhet. Man gjorde så för att dölja sina grova brott och för att falskeligen visa sin goda vilva att komma tillrätta med tidigare övergrepp. Diktaturens diplomati skapade instanser som skulle utreda det som hänt, men får inte ställa de ansvariga inför rätta ; inte ens identifiera de skyldiga. Så skrattar regimen åt det marockanska folket och omvärlden.

De västsahariska och marockanska folken fick lida stort under kung Hassans tid men de lider fortfarande under nuvarande kungen. Om han vill visa sin goda vilja och ta det första steget mot demokrati så måste han dra bort sina militära styrkor från Västsahara och sluta prata om autonomi, för han vet att Västsahara inte är marockanskt territorium. Det andra steget är att ställa alla som hjälpte hans far i tidigare övergrepp mot folken utan att glömma de brott som begås under hans egen tid mot oskyldiga som törstar efter det fria ordet. Det tredje är att låta folket välja vilka som ska styra landet utan att han blandar sig i detta. En konstitutionell monarki kan vara ett första stadium på väg mot republik.

Det är dock näst intill omöjligt att åstadkomma sådana förändringar i ett land där man håller medborgare fängslade enbart för sina politiska åsikters skull, där det anses vara ett brott att ifrågasätta det egna landets rätt till ett annat land och där man betraktar dem som propagerar för Västsaharas självständighet som grova brottslingar.

Efter bombdåden i Casablanca
Situationen i Marocko förvärrades på grund av bombdåden i Casablanca i maj 2003. I kampen mot terrorismen har polisen och säkerhetspolisen slagit än hårdere mot människor som inte har någonting med terrorism att göra. Det har blivit ett stigande antal gripanden på politiska grunder och polisbrutalitet och övervåld förekommer fortfarande. Många har dött hos polisen och i säkerhetspolisens undangömda förvar. Statsmakten har aldrig och kommer aldrig att ta på sig ansvaret för som hände och händer.