Västsaharierna kallar den 220 mil långa mur, som sträcker sig genom hela Västsahara och delar landet i två delar, för skammens mur. Efter att grannlandet Marocko invaderat Västsahara 1975 fördes ett krig mellan Marocko och det västsahariska folkets befrielserörelse Polisario, som kämpade för Västsaharas självständighet. För att hålla Polisario ute från de områden Marocko hade kontroll över byggde Marocko mellan 1981 och 1987 en mur. Detta skedde med finansiell och teknisk hjälp från Frankrike och USA, som båda har goda ekonomiska och politiska relationer till Marocko. Mot det Polisariokontrollerade området finns först ett minfält. Därefter följer taggtråd, en cirka två meter hög mur, ett dike och sedan en mur till. Muren har elektronisk övervakning, radarövervakning och bevakas av 165 000 marockanska soldater.

Idag är muren en symbol för Marockos ockupation av Västsahara och den splittring av det västsahariska folket ockupationen har skapat. En majoritet av den västsahariska befolkningen flydde vid invasionen 1975 till Algeriet, där de upprättade flyktingläger. Där lever än idag 170 000 västsaharier i tältläger, helt beroende av bistånd från omvärlden. Vid flykten splittrades många familjer och i stort sett alla västsaharier har familj, släktingar och vänner på andra sidan muren, som de inte träffat på över 30 år.

Polisario och Marocko la ner vapnen 1991 då FN presenterade en fredsplan. Fredsplanen gick ut på att det västsahariska folket skulle få folkomrösta om huruvida de ville bli självständiga eller tillhöra Marocko. Marocko drog senare tillbaka sitt godkännande av fredsplanen och sedan dess råder ett dödläge, eller det tillstånd västsaharierna kallar “varken krig eller fred”.

De västsaharier som blev kvar i Västsahara 1975 har sedan dess blivit utsatta för förföljelse, diskriminering och förtryck och deras mänskliga rättigheter kränks dagligen. Sedan maj 2005 har västsaharierna trotsat rädslan för repressalier och genomför protester och demonstrationer. Den marockanska regimen har svarat med våld, fängslanden utan rättegång och tortyr.

Många västsaharier flyr från Västsahara. Det vanligaste är att fly i små båtar till Kanarieöarna, men en del flyr också över muren till flyktinglägren i Algeriet för att återförenas med familj och vänner. Flykten är förenad med livsfara. Om de lyckas undgå de marockanska militärernas blickar har de stora minfält att ta sig igenom. Trots faran är det många som försöker. De anser det värre att leva i det ockuperade Västsahara än att företa den farofyllda flykten över skammens mur.

Kristin Ivarsson

Artikeln har tidigare varit del av en utställning med tema murar, gjord av Amnesty, grupp 118