Varje år lämnar tusentals västsahariska barn och ungdomar flyktinglägren. Vissa återvänder efter en sommar medan andra stannar borta i många år. De allra flesta i den yngre generationen vet vad livet på andra platser har att erbjuda. Hur påverkar vistelsen utomlands unga västsahariers identitet? Hur påverkas deras vilja att återvända för att delta i kampen för sitt lands frihet?

Dessa frågor väcktes hos mig när jag besökte flyktinglägren och träffade västsahariska ungdomar. Det är komplexa frågor och det finns inga enkla svar, men jag tror att det är viktigt att ställa dem och diskutera konsekvenser av ungdomars vistelse utomlands.

Varje sommar deltar åtta tusen barn i Vacaciones en Paz (Semester i fred) i Spanien. Under juli och augusti blir barnen utplacerade i familjer av spanska västsaharaorganisationer. Syftet är framför allt att barnen ska få komma bort från flyktinglägren när det är som allra varmast i öknen, men projektet har också bidragit till att kunskapen om konflikten ökat bland den spanska befolkningen. De västsahariska barnen är troligen en stor bidragande faktor till att medvetenheten om konflikten är så hög i Spanien. Under tiden i Spanien får barnen genomgå hälsoundersökningar och då bestäms vilka som behöver stanna en längre period. Antingen får dessa barn bo kvar i familjerna eller i en gemensam lägenhet tillsammans med västsahariska barnskötare. Många barn stannar i flera år och ibland kommer deras familjer efter. I flyktinglägren finns det låg- och mellanstadieskolor, med årskurserna ett till och med sex. Efter sjätte klass åker nästan alla utomlands för att studera vidare. Polisario har kontakt med flera olika länder som har upplåtit platser på högstadium, gymnasium och universitet. Algeriet, Libyen, Kuba och Spanien är de länder som tar emot flest västsahariska studenter. De flesta stannar i många år för att fullfölja sin utbildning.

Under min tid i flyktinglägret Layoune bodde jag hos en familj som berättade om sin son Gaylani. Han åkte till Spanien för att delta i Vacaciones en Paz när han var åtta år gammal. Av hälsoskäl fick han stanna kvar hos sin spanska familj i Sevilla. Det är nu snart fem år sedan han lämnade flyktinglägren och han har hunnit bli tolv år. Sin familj i flyktinglägren har han ännu inte haft möjlighet att besöka och de har heller inte kunnat hälsa på honom. Han går i spansk skola, har inte fått möjligheten att läsa.
- Gaylani har glömt bort sitt modersmål och vi talar bara arabiska, berättar Gaylanis syster Chaia. Gaylani kan inte längre prata med sin mamma och pappa och när de pratar med varandra i telefonen kan de bara kommunicera med korta fraser på spanska. Ladiva är en ung tjej som jag träffade och bodde hos i Auserd. Hon reste till Spanien för att studera när hon var tolv år. I fyra år bodde hon i en spansk familj. Därefter återvände hon till flyktinglägren.
- Under min tid i Spanien missade jag viktiga år av arabiskundervisning och har inte lärt mig det arabiska skriftspråket. Därför kan jag inte fortsätta studera i ett arabisktalande land men jag får heller inget nytt visum för att fortsätta studera i Spanien berättar Ladiva. I Spanien har hon “sin” familj, sina vänner och möjligheten att studera vidare och därför vill hon återvända.

Att så många barn och ungdomar lämnar flyktinglägren under en lång period får naturligtvis konsekvenser. Många västsaharier har spenderat mer än tio år utomlands. De lämnar flyktinglägren i tidiga tonåren och återvänder som vuxna. Det är viktiga år i en människas utveckling som ungdomarna spenderar i en främmande kultur och miljö. För en grupp som västsaharierna, som lever i exil, är det extra viktigt att definiera sig som grupp - i detta fall som flyktingar och som västsaharier. Om de inte identifierade sig som västsaharier i exil skulle inte heller kampen att återfå sitt land vara lika central. När västsahariska barn och ungdomar spenderar tid utomlands förändras sättet de definierar sig själva. Å ena sidan är de fortfarande västsaharier, där livet i flyktinglägren är centralt liksom kampen för överlevnad och att en dag få återvända till Västsahara. Å andra sidan är de medlemmar i exempelvis spanska familjer, de går i skola i Spanien och har spanska vänner. Att ha en flick- eller pojkvän skulle vara en omöjlighet i flyktinglägren men är många västsahariska ungdomars vardag i Spanien. Västsahariska tjejer som självklart klär sig i västsahariska kläder i flyktinglägren, använder i Spanien jeans. De står mitt emellan två helt olika världar.

Gaylani och Ladivas öden är talande för den situation som många västsahariska ungdomar hamnar i. Mohamed Moulud, ordförande för Ujtsario som är Polisarios ungdomsorganisation, är medveten om problemet.
- Det finns en stor risk att ungdomarna förlorar sin kultur, sitt språk, sina traditioner och förmågan att leva i öknen. Många ungdomar som varit utomlands har svårare att hitta sin plats i det västsahariska samhället menar Moulud. De är medvetna om vad som saknas i flyktinglägren och vad livet i Europa kan erbjuda.
- Det skulle underlätta om det fanns högre utbildning i flyktinglägren fortsätter Moulud. Nu är det en ständig avvägning mellan utbildningens fördelar och risken att ungdomarna förlorar sin kultur och västsahariska identitet. Utbildningen i flyktinglägren skulle dessutom kunna anpassas till den västsahariska kulturen. Samtidigt som det finns stora risker med utlandsvistelsen blir de västsahariska ungdomarna medvetna om det västsahariska samhällets fördelar. Kampen och den gemensamma identiteten för dem samman. Många västsahariska studenter bor och lever tillsammans under utlandsvistelsen och stärker på detta sätt sin identitet.

När man pratar med unga västsaharier intygar alla att de är beredda att offra allt för kampen för ett självständigt Västsahara och att de kommer att återvända så fort kampen kräver det. Men jag tycker att den intressanta frågan är om Gaylani, som glömt bort sitt språk och inte längre kan tala med sina föräldrar, någonsin kommer att återvända. Och om Ladiva, som inte kan vidareutbilda sig i ett arabisktalande land och som drömmer om att återvända till Spanien, kommer att ta chansen att lämna flyktinglägren om hon får den. Man kan inte klandra dem hur de än väljer att göra. Ingen ska behöva välja mellan utbildning och att bevara sin identitet och jag tycker att det är orimligt att västsahariska ungdomar, och även Polisario, tvingas göra detta val. Därför tror jag att det är viktigt att öppna upp för en diskussion om för- och nackdelar med barns och ungdomars vistelse utomlands och ta deras dilemman på allvar. Deras val avgör utgången för kampen för ett fritt Västsahara.

Kristin Ivarsson

Artikeln har tidigare varit publicerad i tidskriften Västsahara