Hur ser UJTSARIOs organisationsmässiga struktur ut?
1984 slogs den oberoende studentrörelsen ihop med ungdomsorganisationen och bildade UJTSARIO. Sen 2002 finns det en studentfraktion inom UJTSARIO. Var fjärde år anordnar organisationen kongress. Det verkställande organet har åtta medlemmar plus ordförande. De väljs från wilayanivå men även ungdomar som studerar utomlands eller som bor i det ockuperade området har möjlighet att rösta. Det finns även ett “folkråd” (popular council) med 27 medlemmar.

Berätta om situationen för ungdomar i lägren!
Ungdomarna i lägren har aldrig sett sitt eget land. Det råder stor desillusionering bland ungdomar. Hittills har det varit svårt att prata om ungdomar som en specifik grupp, de är i första hand flyktingar och därför prioriteras andra frågor såsom överlevnad före ungdomsrelaterade frågor. Polisario har dock gått från att i stort sett bara ägna sig åt politik till att vara mer sociokulturellt inriktade, vilket också lett till att de nu arbetar med ungdomsfrågor. Många ungdomar åker utomlands för att studera och det finns problem med kommunikationen mellan dem och deras familjer i lägren. När de kommer tillbaka till lägren finns det inget att göra för ungdomarna, vilket hindrar deras självständighet och leder till att många flyttar härifrån. Ett stort problem är att många inte avslutar sina studier och då kan de inte fortsätta studera när de kommer tillbaka. Det finns inget att göra för ungdomar i lägren och situationen är extra svår för unga kvinnor. I Smara har man byggt upp ett center för unga kvinnor. Det är också svårt för de små barnen, det finns inget att göra för dem heller. Ungdomsorganisationen vill bygga upp infrastruktur för detta. Ungdomsorganisationen samarbetar med en fransk och en amerikansk…(?) för att bygga upp språkcentra i lägren.

Finns det någon skillnad mellan unga mäns respektive unga kvinnors möjligheter?
Det finns inga politiska skillnader, men i praktiken har de inte samma möjligheter. Kvinnor kan inte röra sig ensamma, vilket gör att de inte är oberoende på samma sätt som män. Därför arbetar till exempel inga kvinnor i Rabouni.

Hur många studerar utomlands?
I Algeriet finns det 3000 studenter, i Libyen 800 och på Kuba 800. 8000 barn åker till Spanien över sommaren. 2000 stannar kvar i Spanien och går i skola där. De stannar av hälsoskäl och det är vanligt att familjen kommer efter.

Stannar många studenter kvar i de länder där de studerar?
Inte i utomeuropeiska länder, men i Europa är det mer vanligt. Det kan delvis bero på att identitetshandlingar och visum skiljer sig mellan länder i och utanför Europa.

Varför hoppar många studenter av sina studier?
Det är samma orsaker som i Sverige. Men om man hoppar av finns det inga andra alternativ, utan man måste återvända till lägren. Det finns mycket få yrkesutbildningar (3000 sökande till de 300 platser som finns). Problemet är att både de som avslutat och de som inte avslutat sina studier kommer tillbaka och hamnar i samma situation. Detta gör att många inte känner någon motivation att studera.

Är det ett problem att barnen stannar i Spanien?
Det finns både fördelar och nackdelar. Fördelarna är att de får hälso- och sjukvård. Nackdelarna är att de förlorar sin kultur, sitt språk, traditioner och förmågan att kunna leva i öknen. Dessutom får de Nords syn på sig själva och sin situation. Ofta får barnen kollektiva pass för att resa till Spanien vilket blir problematiskt när några barn stannar och andra återvänder efter sommaren. På somrarna går det även flyg från Spanien till lägren så att västsahariska ungdomar som studerar i Spanien kan hälsa på sina familjer. Air Algerie betalar flygstolarna för barnen.

Polisario har många representanter i Spanien, men de är politiker och kan inte göra så mycket för att få ungdomarna att återvända till lägren. Dock anordnas resor tillbaka till lägren så att de inte ska glömma sin kultur.

Hur ser du på att många ungdomar vill bort från lägren - detta splittrar ju den västsahariska befrielserörelsen och dess möjligheter?
Innan såg man sig som vi: vår situation, vår kamp, vår framtid. När detta inte fungerade har det blivit mycket mer jag-centrerat. Vad vill jag? Koncepten har ändrats, innan handlade allt om frihet, hemlandet o s v, nu handlar det mer om vad jag vill. Men nationalismen har inte ändrats, när Polisario kallar så kommer de ungdomar som befinner sig utomlands att komma tillbaka. Även om många vill bort från lägren har man förpliktelser gentemot sitt folk. Polisario försöker ge ungdomar möjligheter, men det kan inte jämföras med Europa. I samarbete med solidaritetsrörelser har man börjat ge mikrokrediter för att unga ska kunna arbeta och starta småföretag. Detta har inte riktigt kommit igång ännu, men när det gör det kan det bli lyckat. Det ger ungdomar självständighet, de får fördriva sin lediga tid, de får göra något tillsammans, det skulle reglera kreditgivningen samt bidra till yrkeslivets utveckling. Inom kvinnokooperativen är det mest äldre kvinnor, för detta kan man rikta kritik mot både de äldre och de yngre kvinnorna.

Varför finns det inga högstadieskolor i lägren?
Det borde ni fråga skolministern om. Svaret från mig blir kritiskt. Det borde finnas högstadier här, vi har bott här i 30 år. Att hitta lärare med lämplig utbildning borde inte vara något problem. Det beror i och för sig också på hur mycket hjälp man kan få utifrån. 1991 diskuterades möjligheten att även ha utbildning för de efter sjätteklass.

Vad skulle ni kunna vinna på att ha möjligheter till högre utbildning i lägren?
I nuläget studerar många utomlands. De är isolerade under utlandsvistelsen och när de återvänder blir förutsättningarna för yrkesutövande, kultur och identitet helt annorlunda. I lägren finns det näst intill ingen möjlighet till yrkesutövning så mänga blir sysslolösa.

Olika länders utbildningar ser olika ut inom samma ämne. När studenterna kommer tillbaka måste de anpassa sin utbildning till nya förhållanden och i lägren finns inte de resurser som krävs.

Ibland kan språkproblem göra att hela utbildningsprocessen går förlorad. Studenter som åker till Europa eller Kuba kan när de återvänder ha förlorat mycket av sin arabiska.

Är UJTSARIO radikalare än moderorganisationen Polisario?
Vi vill sätta press på makthavarna men för att inte förlora målet väljer vi att använda andra metoder än demonstrationer och högljudda protester. Istället för att skrika och gapa om att det gör fel väljer vi att genom vårt arbeta visa på bättre sätt och metoder och på det sättet få en förändring.

Vi har under våra möten med människor, som flytt från ockuperat område eller bidragit i familjebesök, förstått att kulturen i ockuperat område skiljer sig från kulturen här. Hur ser du på det? Vad kommer att ske i ett framtida fritt Västsahara när de båda kulturerna ska leva tillsammans?
Det är så klart en skillnad mellan livet i ockuperat område och livet i flyktinglägren men främst när det gäller utbildning, administration och yrkesliv. De har större vetenskaplig kunskap, är mer sofistikerade och yrkeslivserfarenheten mycket större. Samtidigt lever de under ett förtryck med en rädsla för administrationen, här i lägren lever vi i en maktstruktur som vi själva har skapat.

Intervjuerna är utförda av Sara Ytterbrink, Freke Bengtsson och Kristin Ivarsson, deltagare på kursen Västsahara och flyktingskap på Färnebo Folkhögskola, ht 2004