UNMS verksamhet då & nu
UNMS (Union Nacional de Mujeres Saharauis) arbetade ursprungligen med att etablera och organisera verksamheten i lägren. En stor del av arbetet har alltid varit informationsspridning kring familj, arbete, samhälle och barnafödande. Budskapet har varit att det är alla kvinnors rätt och plikt att arbeta, även politiskt. Fortfarande finns många förhållanden som måste förbättras, analfabetism är t.ex. fortfarande ett problem trots att läskunnigheten ökat avsevärt de senaste trettio åren. Fr.o.m. 1986 har kvinnoförbundet arbetat mycket med sociala frågor. Organisationen arbetade aktivt för att blinda och döva skulle få tillgång till utbildning. Som ett resultat av detta arbete byggdes skolor för handikappade. Numer firas också den 8:e mars i lägren som De handikappades och åldrades dag. UNMS arbetar också med tidsbegränsade storsatsningar på olika områden. De senaste åren har det handlat mycket om äldreomsorg som är en relativt ny fråga på agendan. Just nu diskuteras särskilt själva organiseringen av UNMS. Tidigare har storsatsningarna gällt t.ex. språk & kultur och handikappfrågor. Äldreomsorgen i lägren är inte en fristående institution. Istället ligger denna på UNMS bord. I varje daira finns en kvinna som ansvarar för den praktiska organiseringen och ser till att detta arbete blir gjort. Äldreomsorgen liknar vad vi skulle kalla hemtjänst. Yngre kvinnor hjälper de äldre med praktiska saker i hemmet, t.ex. att laga tält. Nu finns det inom Polisario en ny ministerpost som handhar sociala frågor, inklusive äldreomsorgsfrågor. Utbildningsmöjligheterna i lägren är goda och generellt har kvinnorna där mer kunskap än de hade då lägren först grundades. På samma sätt är den allmänna medvetenheten också avsevärt större bland dagens kvinnor. Ändå satsar UNMS fortfarande mycket på att öka denna, särskilt beträffande kvinnors rättigheter. Medvetandegörande genomsyrar allt UNMS arbete. I synnerhet vänder man sig till unga kvinnor som man undervisar i västsaharisk kultur. Journalistik är ännu ett fält UNMS är verksamt inom. Förbundet ger ut en egen tidning där teman som hälsa, sociala frågor, utbildning, juridik och politik behandlas. Tidningen heter Efahadi som betyder “utveckling”. Juridiken som diskuteras berör kvinnors och barns rättigheter samt individuell rätt. Hälsotemat handlar ofta om cancer och HIV/AIDS . Som för all media präglas innehållet av vad som är på tapeten för tillfället.

Kamp på flera fronter
UNMS vice ordförande Manana Mohamed Abdi menar att den västsahariska kvinnans roll i självständighetskampen länge varit “att som mor, dotter och syster försvara fäderneslandet, staten och folket”. UNMS har arbetat för kvinnornas utveckling inom politik och utbildning, socialt och ideologiskt. Man kan säga att UNMS arbete förs på två olika fronter. Dels en intern, där kvinnor uppmuntras till att ta plats och öppna dörren för utbildning som utvecklar henne som person och främjar nationell utveckling. Dels den externa kampen. UNMS arbetar med att sprida budskapet om den västsahariska kvinnans kamp internationellt och få andra kvinnor att solidarisera sig med henne. Som organisation deltar de vid internationella konferenser. De samarbetar med internationella delegationer som sysslar med kvinnofrågor. Sådana delegationer inbjuds också till lägren exempelvis vid kulturfestivalen för att få ta del av UNMS arbete på plats. Ibland anordnar UNMS kurser i lägren tillsammans med utländska organisationer eller grupper. Dessa kan behandla t.ex. IT eller politik. Ett exempel på sådant samarbete är kvinnokonferensen i Layoune med Sveriges socialdemokratiska S-kvinnor.

Flera frågor under samma tak
Ordförande Fatma Mehdi berättar för oss att UNMS länge funderat över hur de ska kunna förena alla de olika frågor som bedrivs inom organisationen. Detta utmynnade i grundandet av ett kvinnocenter i Layoune. Här delas olika verksamhetsområden upp rumsvis men sammanförs ändå under samma tak. I ett av centrens många rum undervisas kvinnor i läsning och skrivning. I varje läger ges två kurser för analfabeter. Dessa riktar sig främst till kvinnor och språken är oftast (klassisk) arabiska och spanska. På kvinnocentret finns också ett bibliotek dit kvinnor kan komma och låna böcker. “För att göra det möjligt för fler kvinnor att besöka centret finns här också ordnad dagisverksamhet. Där kan kvinnor lämna sina barn om de känner att de skulle behöva vara lediga någon gång. Det finns också ett vilorum att besöka för avslappning”, säger Fatma. I ett annat rum sysslar man med konst såsom måleri och hantverk. Där visas nu bilder från barnens konstkurs i skolan. För de västsahariska kvinnokooperativ som helt nyligen började uppstå i lägren finns en huvudansvarig koordinator som har sitt kontor på centret. Idag finns flera kooperativ i varje daira och kvinnocentret fungerar som en samlingspunkt för dessa. “Kvinnocentret har till stor del finansierats genom donationer från utländska bidragsgivare. Fast inga pengar har kommit från någon organisation. Den största delen kom från två privatpersoner, en man och hans hustru i Qatar. Men initiativet till centret kom helt från UNMS själva!”, betonar Fatma. Kvinnocentret, som precis invigts, planeras vara öppet under mornar, förmiddagar och eventuellt vissa eftermiddagar från torsdag till lördag. Drömmen är att kunna öppna ett arabiskt bad, ett hamam, i ett av centrets rum. “Där kan kvinnorna sitta tillsammans och tvätta av sig och snacka. Vi ska ha kranar med kallt vatten och med hett vatten som de kan skrubba sig röda med”, förklarar Fatma. En annan vision är att öppna en frisersalong dit kvinnor kan komma och gör sig fina. “Idag är det bara några få kvinnor som har möjlighet att åka in till Tindouf och gå på frisersalong där. Och detta gör de förstås bara vid speciella högtider.”, säger Fatma.

Strukturell organisation
Alla västsahariska kvinnor, såväl i det befriade som i det ockuperade området, är medlemmar i UNMS som är den enda organisation som representerar kvinnorna i Västsahara. UNMS ordförande, för närvarande Fatma Mehdi, har en regeringspost i Polisario. Generalsekreteraren väljs med femårsmandat. Utöver denna post tillsätts även en ledare för varje wilaya respektive varje daira. I ledningen för varje daira finns en representant för UNMS som driver frågor som särskilt berör kvinnor. UNMS har dessutom en egen lokalgruppsstyrelse i varje daira. I den ingår de huvudansvariga för varje verksamhetsområde. UNMS styrelse består av 17 fasta medlemmar som vardera ansvarar för skilda departement. Styrelsen väljs i kongressen som består av 72 ledamöter. Ibland genomförs tillfälliga projekt och under dessa förhållanden utses även en projektansvarig som under denna period ingår i styrelsen. Kongressen väljs vart fjärde år genom allmänna val i dairorna. Förutom den nationella kongressen hålls också regionala möten och dairabaserade möten. UNMS har också representanter inom olika kooperativa verksamheter och kulturkommittéer.

Organisering utan män
UNMS betraktar inte männen som ett problem i jämställdhetskampen utan vill “vårda relationen med männen och det förtroende kvinnor fått av män”. “Vi är glada över de västsahariska männen. De ger oss sitt förtroende och tror på oss. De utsätter oss inte för misshandel såsom män i många andra länder gör.”, säger Manana. Det framhålls att män och kvinnor i SADR har samma rättigheter och att arbetets kärna handlar om att öka jämlikheten i samhället utan att detta innebär en kritik mot männen. “Om inte Polisario Front fanns så skulle inte UNMS finnas. Detsamma gäller organisationen för ungdomar. Vi är båda en del av Polisario.”, säger Manana. UNMS bildades inte som en opposition till det manligt dominerade Polisario och dess verksamhet är inte separerat från Polisario. Syftet var att få ett ramverk för organiseringen av kvinnor och ett forum för aktiviteter som särskilt berör dessa. “Beträffande jämställdheten i lägren finns det inget mer män kan göra. De hjälper t.ex. redan till vid kampanjer för att få in fler kvinnor i ledningen för dairan. Männen gör vad kvinnorna gör.”, förklarar Manana när vi anmärker på männens roll.

Kvinnor i det offentliga och utomlands
Vi får förklarat för oss av kvinnorna i Smaras lokala UNMS-grupp att den västsahariska kvinnan historiskt haft en stor frihet att göra vad hon vill. Under kolonialismen var dock analfabetismen hög bland kvinnor och hon tilläts inte arbeta politiskt. Kvinnors självförtroende har ökat sedan dess och nu sitter kvinnor på många ansvarsposter samt arbetar som lärare, läkare m.m. Tiden i lägren kan delas upp i två perioder; under och efter kriget. Under kriget axlade kvinnor även de traditionellt manliga befattningarna och började engagera sig politiskt. Efter vapenvilan återvände många män från fronten och återtog många av de arbetsuppgifter kvinnorna dittills skött. “Detta berodde på att kvinnor frivilligt klev tillbaka av trötthet, de blev inte tvingade. De västsahariska männen och staten har alltid erkänt kvinnors arbete.”, berättar en av representanterna i Smaras UNMS-grupp. UNMS har endast två representanter utomlands, en i Madrid och en i Galicien, vilket bör jämföras med Polisarios många fler utlandsstationerade företrädare. “Av Polisarios utlandsrepresentanter är också en övervägande majoritet män och bara max elva är kvinnor.”, säger UNMS ordförande Fatma Mehdi. Detta innebär att frågor som specifikt berör kvinnor har låg prioritet och det råder en brist på bra material angående dessa. “Kvinnor är ju bättre på att veta vad kvinnor behöver än vad män är”, säger Manana. “Samtidigt kan ju inte vem som helst bli ordförande för en daira, det krävs en viss kapacitet.” En anledning till att så få kvinnor skickas utomlands sägs vara ekonomiska. Då UNMS inte är en statlig organisation, såsom Polisario, har de inte samma ekonomiska möjligheter att tillsätta fler utlandstjänster trots att de skulle vilja. UNMS är inte finansierade av Polisario och för kvinnorna som arbetar inom organisationen utgår inga löner. Vid större konferenser kan de ibland få mindre bidrag för att kunna skjutsa dit kvinnor från alla läger. “Allt arbete vi gör här sker på frivillig basis. Inte ens ministrarnas arbete inom Polisario är avlönat, möjligtvis får de en stödsumma någon gång ibland”, säger Fatma som själv sitter i regeringen för UNMS.

Status och delaktighet inom politiken
Problemet med få kvinnor på politiska poster gäller inte enbart arbetet utomlands utan även internpolitiskt i lägren. Majoriteten av medlemmarna och de aktiva inom institutioner som t.ex. dairan är kvinnor. Samtidigt är dairaordföranden oftast män. På lägrens gräsrotsnivå, på haynivå, besitter kvinnor samtliga ansvarsposter. Samtidigt ökar procenten män på förtroendeposter ju högre upp i hierarkin man kommer. Beträffande denna snedfördelning poängterar Manana att antalet kvinnor i parlamentet nu faktiskt ökat från åtta till tolv och hon är optimistisk till att problemet kommer att lösas med tiden. Khadgetto, som är besöksansvarig och medlem i UNMS lokalgrupp i Smara, redogjorde för sin tolkning av kvinnornas frånvaro på de höga posterna. “Det beror på att kvinnor har lågt självförtroende. I trettio år har vi ansvarat enbart för sociala frågor. Konsekvensen har blivit hämmande för kvinnor. Vi behöver hjälp med att kombinera vår traditionella kvinnoroll med politiskt arbete, därför har vi krävt hjälp av männen. För att underlätta detta ordnades då dagisverksamhet.” Khadgettos egen vardag innebär att hon som många andra mödrar lämnar ifrån sig barnen mellan klockan 9 och 12, antingen till skolan eller till någon granne. Då får hon tid till yrkesarbete. Då barnen kommer hem på eftermiddagen lagar hon mat åt dem och passar dem tills de återvänder till skolan klockan 15. Då tar hon itu med hushållsbestyren. En orsak till att det är så få kvinnor på de högre posterna är de gamla spanska koloniallagarna som kraftigt förhindrade kvinnors utveckling och band dem till hemarbete. Efter hundra års kolonialstyre är dessa traditioner djupt rotade i kvinnorna. På den tiden fanns bara en skola i Layoune tillgänglig för kvinnor och där undervisades det i sömnad och matlagning. UNMS håller möten om vikten av att fler kvinnor röstas in under dairavalen. I förra valet ökade antalet kvinnor inom parlamentet till tolv stycken och utgör nu 25%. “I en demokratisk struktur är rösten det viktigaste”, säger Manana. UNMS försöker formulera målsättningar med röstandet, förklara varför man röstar och problematisera väljarnas avsikter. “Vi är bekymrade över att 76% av de kvinnor som röstar röstar på män trots att det finns bra kvinnliga kandidater som ställer upp i valen.”, säger Fatma. “Att kvinnor röstar på män beror på att det fortfarande råder en utbredd uppfattning om att “män vet bättre.”, förklarar Manana.

Familjeliv och politik: Kvinnor som vägrar välja
Kvinnor har idag också chansen att åka utomlands och utbilda sig. Det gör att de nu kan studera hur kvinnor i andra länder lever. Detta möte har gett upphov till en tolkning av kvinnor i många länder som ofria eftersom de verkar tvingas välja mellan familj och karriär. Att kvinnor i länder såsom Marocko, Tunisien, Holland och Sverige prioriterar karriären gör att de försummar sina familjer. Denna uppfattning har motiverat en västsaharisk kvinnokamp för en situation där arbete och familj ska kunna kombineras. Att en västsaharisk kvinna yrkesarbetar ska inte behöva innebära att hon ger upp familjelivet eller barnafödandet menar UNMS. “Vi väljer både och”, säger en kvinna i Smaras UNMS-grupp. Hon bodde tidigare i Holland och engagerade sig politiskt där. Då hjälpte hennes familj till med hemmet och barnen. Den nyvalda sekreteraren i gruppen är en ung student. Hon förklarar att detta stöd hemifrån gör den västsahariska kvinnan till en fri kvinna. “Männen utgör inte något hinder för kvinnor i karriären som i många andra länder, t.ex. i Algeriet, där de begränsar kvinnors liv”, tillägger hon. “Männen här vill att kvinnor ska utvecklas, det är helt och hållet kvinnorna själva som inte vill lämna ifrån sig ansvaret för hem och familj.” Ordförande Fatma Mehdi påpekar samma förhållanden då vi möter henne på kvinnokonferensen Layoune. “Det är inte männen eller regeringen som är det största problemet. Problemet är att vi länge fått lära oss könsuppdelat arbete. Den stora utmaningen är nu att ena alla kvinnor och få dessa att förändra det de har blivit lärda. Det handlar om en ideologisk förändring. Många kvinnor tror inte att de kan ta politiskt ansvar eftersom de måste sköta hemmet. Men det är fullt möjligt att organisera sig inom hemmet, på familjenivå.”

Avbruten utbildning
SADR är en islamsk stat, men de beskriver sig som mindre “strikta” muslimer än många andra länders. UNMS berättar gärna om att flickor och pojkar i SADR delar både skola, klassrum och svart tavla. Detta går att bevittna under besök vid någon av lägrens skolor. “Här görs ingen skillnad.” Inom utbildningen ska män och kvinnor ha samma möjligheter att studera och delta i undervisningen. Ändå är det vanligare att kvinnor avbryter sina högre studier då familjen vid behov kan kalla hem döttrarna från utlandet för att deras hjälp istället behövs i hemmet. Detta uppfattas inte av UNMS som ett samhälleligt jämställdhetsproblem utan som enskilda sociala familjeproblem. Manana ser ändå kritiskt på frekvensen av förekomsten av denna företeelse. “Familjen begränsar kvinnor och “utnyttjar” dem i hemmet. Därför ordnar UNMS kurser för kvinnor som inte har möjlighet att studera utomlands. Om män hamnar i samma situation har de ändå helt andra möjligheter, t.ex. 9:e juni-skolan….”. Skolan 9:e juni etablerades för ungdomar som inte har möjlighet att studera utomlands. Av de sextio eleverna är endast sju flickor. Detta beror på att vissa familjer av oliak skäl inte vill undvara sina söner genom att skicka dessa utomlands. De insisterar dock på att sönerna studerar och detta måste då ske lokalt. På så sätt kan sönerna vidareutbilda sig men samtidigt finnas närvarande i lägren. Konsekvensen blir att flickor förbises vid antagningen och försummas ur utbildningssynpunkt.

Den västsahariska kvinnan i revolutionen
Kvinnor var med redan vid starten och lade grunden för hela den fortsatta självständighetskampen. Under revolutionen 1973 deltog kvinnor aktivt. Det var framförallt de som demonstrerade och informerade om vikten av manifestationer och revolutionär kamp för självständighet . “På den tiden fanns det ingen tid att satsa på sig själv - allt handlade om revolutionen”, säger Manana. Under revolutionens “andra del”, då fienden förbytts till Marocko, blev det revolutionära arbetet farligare och kvinnorna tvingades ta större risker. Vid bombhot fick de fly till fots. Under kriget mot Marocko var kvinnor tvungna att ta över de arbetssysslor som män tidigare ansvarat för. Kvinnor ansvarade också för undervisningen av barn, fördelningen av mat och saniteten medan männen låg vid fronten. Fr.o.m. 1991, perioden som brukar kallas “varken krig eller fred”, fick kvinnor mer plats både kulturellt och beträffande utbildningsmöjlighet. Sedan SADR grundades har kvinnor haft samma möjligheter att rösta och kandidera som män. De första åren efter krigets start uppfattades situationen som mycket jämställd. Att läget inte är riktigt detsamma idag anser Manana i första hand beror på kvinnorna själva. Att kvinnor idag inte besitter fler poster handlar också snarare på bristande hängivenhet hos kvinnorna än på den politiska strukturen. “Revolutionen öppnade inte många dörrar, men de som öppnats har vi njutit av. Grundandet av staten öppnade upp alla möjligheter för oss gällande politiska och sociala frågor. Nu fostrar kvinnorna sina döttrar för att de ska bli mer självständiga, starkare och ta större kulturellt utrymme.”, berättar Manana. Vid självständigheten kommer kvinnorna att vara mer välorganiserade än männen och tack vare detta hamna på flera höga poster.

Organisering över generationsgränser
UNMS arbetar med att få fler unga att engagera sig i organisationen. I Västsahara har det traditionellt varit en viktig del att främja den yngre generationen eftersom det är de som “sitter på framtiden och ska leda folket”. Därför har också den unga kvinnan framhävts inom arbetet med kvinnofrågor. Inom UNMS eftersträvas en balans mellan de utbildade ungas nyförvärvade kunskap och de äldres erfarenhet. “Det viktigaste är att mina barn kan mer än jag så att de i framtiden kan arbeta mer effektivt”, säger en kvinna i Smaras lokalgrupp. ” Därför är det viktigt att kvinnors kunskap förs vidare och att vi lär av varandra”.