Berätta lite om din bakgrund!
Jag började engagera mig 1973. Jag var tidigt medveten om att jag som kvinna inte hade samma rättigheter som männen. Jag togs upp i Polisario för att jag var hängiven och hade en stark vilja att arbeta politiskt. På den tiden var vi mycket få kvinnor, bara 3 -4 stycken så vi bestämde oss för att bilda kvinnogrupper. Varje grupp skulle utgöras av 11 personer. Grupperna jobbade med information om den politiska situationen och om vikten av att kämpa och organisera sig. Vi informerade också om våra rättigheter - rätten till makt och utbildning, men även om vårt ansvar i samhället, för familjen och inom alla områden.

När lägren bildades engagerade jag mig mer och blev ansvarig för kvinnofrågor. Jag anslöt mig till armén som utbildare. Vi diskuterade frågor som “om vi blir bombade, hur reagerar vi då?” Sedan revolutionen har jag jobbat med kvinnofrågor. Min hjärtefråga har varit att kvinnor måste förstå att de måste arbeta, ta ansvar och att de har rätt till makt. De måste finnas på alla politiska poster, på maktpositionerna i dairor och inom alla områden i samhället, det är både en rättighet och en skyldighet.

Hur ser kvinnoförbundet (Union de Mujeres Saharawis, UNMS) organisation ut?
27:e Februariskolan var den första kvinnoskolan och är kvinnoförbundets huvudkontor. Idag finns där även förskola och grundskola. Där bor de flesta som har politiskt ansvar och de kvinnor som jobbar politiskt med kvinnofrågor. Där finns även centralrådet för kvinnoförbundet.

Varför bildades kvinnoförbundet?
Innan revolutionen var kvinnor organiserade under jorden. Vi var väldigt aktiva och jobbade med insamlingar av personliga ägodelar som gavs till soldaterna. Vi anordnade hemliga möten i hemmen. Under mötena höll vi alla dörrar stängda av rädsla att bli upptäckta av spanjorerna. Vi utbytte information om säkerhetsläget i de olika städerna och var man kunde vistas säkert, som vi sedan spred ut. Vi delade upp oss och åkte till olika städer där vi bildade nya grupper och tog med oss den informationen vi hade. Det var här de politiska diskussionerna och organiseringen bland kvinnor började. Inom den underjordiska rörelsen fanns även flyktgruppen som var ansvarig för planeringen av flykten ån det ockuperade landet till lägren i Algeriet. En annan grupp var den humanitära gruppen som ansvarade för fördelning av mat och pengar. De hade en person som var ansvarig och de andra hjälpte till med insamlingarna. Det är samma struktur som finns idag inom kvinnoförbundet. En person är ansvarig för ett visst område, t ex hälsa, mat eller hygien, och de andra hjälper till. I rörelsen fanns bara västsahariska kvinnor och vi var indelade efter städer. De som utmärkte sig med sin styrka fick ledande positioner och de som ansågs intelligenta fick ansvara för det administrativa arbetet. De kvinnor som arbetade hårt belönades och sattes på höga poster. Själv hade jag i början av tiden i lägren uppgifter som innebar att jag fick gå mellan Tindouf och Rabouni varje dag. Det är 23 kilometer om dagen.

Under revolutionen var det inte alla kvinnor som engagerade sig. Även om de flesta var med, 70-80 av 100, så hade det politiska budskapet inte nått alla. Därför var en viktig del av det politiska arbetet att informera om varför man skulle kämpa och att förtydliga kvinnornas roll i kampen. Målet för vår kamp var frihet och självständighet för Västsaharierna. Vi skulle bli medvetna som ett folk och om vår rätt till suveränitet. Den kunskapen skulle vi få genom att studera geografi för att sätta oss själva i relation till andra länder. Den politiska medvetenheten stärkte många kvinnor. Vi arbetade för folket. Många vägrade låta männen ta över ansvaret. De vägrade lämpa över ansvaret, de ville själva vara delaktiga. Vissa bar t ex kniv för att kunna försvara sig själva.

Om man jämför hur kvinnorna arbetade förr och nu ser det väldigt olika ut. Arbetet under kriget innebar en ständig oro för att bli bombade. Vi stred och det var ett hårt klimat. Idag kämpar vi på ett annat sätt men vi strider fortfarande. Ankomsten till lägren öppnade många dörrar för kvinnorna. Vår roll förändrades totalt. Skillnaden mellan då och nu är obeskrivlig! Det går knappt att jämföra.

Vad var kvinnornas roll i militären under kriget?
Jag var själv med på fältet som en av få kvinnor. Vi var bara tre kvinnor, jag El Aisa och en kvinna som precis har avlidit. Alla soldater hade pseudonym under kriget för att fienden inte skulle få veta ens riktiga namn om man tillfångatogs och kunna lokalisera eller avslöja människor. Jag arbetade under pseudonymen Aisha. Många kallar mig fortfarande så. Under ett anfall träffades jag av granatsplitter, jag har fortfarande ett ärr i pannan efter det. Jag höll på att göra bröd i sanden till soldaterna vid militärposten Gilta.

Hur påverkades kvinnornas ställning av det aktiva deltagandet i kampen?
Kvinnornas roll har varit lika viktig hela tiden, från revolutionen och fram till idag. Kvinnornas roll i lägren är för det första att de har byggt upp lägren och att de åtnjuter samma rättigheter som männen att arbeta, rösta, utbilda sig, inneha maktpositioner, arbeta inom polis och skola mm. Detta skiljer sig från situationen i många andra afrikanska och europeiska länder, där många kvinnor t ex inte får rösta. De västsahariska kvinnorna har en unik position pg a att vi har lika rättigheter. De unga kvinnorna har samma rättigheter som de äldre.

Varför fanns det behov av en separat organisation för kvinnor?
Vi arbetade inte avskilt från männen utan samarbetade hela tiden. Det viktiga är att kvinnoförbundet slöt kvinnorna samman och garanterade att kvinnorna jobbade organiserat jämte Polisario. Det fungerade som ett enande av folket och stärkte vår gemenskap. Vi insisterade på att det västsahariska folket är ett folk och att vi kunde kämpa själva mot Marocko.

Kvinnoförbundet arbetar sedan 1973 med att informera inte bara om ockupationen men också om de naturresurser som finns och som vi har rätt till, men som ockupationsmakterna har lagt beslag på: Olja, gas, mineraler, fosfat. Det borde vara västsaharierna som levde av tillgångarna!

Vad finns det för idéer om kvinnors rättigheter i det västsahariska samhället?
Det är en fråga som har prioriterats högt. Över tid ska kvinnor ha samma rättigheter som män. Vi ska ha rätt att arbeta på alla platser; socialt, juridiskt, och politiskt. Vi har rätt till alla poster. Vi lägger mycket resurser på utbildning och på språkundervisning. Kan man fler språk kan man ta del i fler olika sociala sammanhang. Man kan också arbeta som tolk. Självklart ska kvinnor ha samma rättigheter som män, det är absurt att de inte är så! När en kvinna får barn är det statens skyldighet att hjälpa henne. Rollen som moder måste uppvärderas.

Arbetar kvinnoförbundet på något sätt med familjerättsliga frågor och kvinnors juridiska rättigheter?
Det finns en säkerhet i att familjen har rätt till mat, kläder, boende o s v och säkerhet utifrån. I Polisarios lagstiftning finns kvinnors rättigheter inskrivet, tillsammans med rättigheterna för barn och äldre. Kvinnoförbundet arbetar för att kvinnors rättigheter ska institutionaliseras för att de ska upprätthållas även efter självständigheten. Det ska inte bli som i Algeriet. Där har inte alla tillgång till utbildning.

Vad har kvinnor för rättigheter vid skilsmässa?
Det ser olika ut beroende på om hon har barn eller inte. Har hon inte några barn har hon samma rätt som mannen att ta ut skilsmässa. Detta ses som någonting positivt, man ser att hon är en person som inte låter sig trampas på. Man firar att hon har blivit självständig. Hon har möjlighet att gifta om sig efter tre månader. Under de här tre månaderna kommer ofta män och friar till kvinnan. När en kvinna skiljer sig behåller hon allt, det vore en skam för mannen att ta med sig något från hemmet.
Om kvinnan har barn är pappan skyldig att betala underhåll till dess att barnet är 18 år gammalt. Han betalar så mycket han kan, men det händer att underhållet uteblir. Själv blev jag lämnad av min man med fem barn utan att få något underhåll. Då gick Polisario in och hjälpte mig. Jag fick också hjälp av min bror och min granne. Det är svårt att tänka att det ska finnas en regelbundenhet i utbetalningen av underhållet när vi lever i flyktingskap. Alla gör så gott de kan.

Det anses inte som någonting fel i att inte gifta om sig om man redan har barn. Problemet med att vara ensamstående är att familjen är så viktig. Barnen är en viktig del i familjen. De ska ta hand om föräldrarna när de blir gamla. De kan också hjälpa kvinnan om hon blir lämnad av sin man.

Det är inget problem för en man att ta hand om barn som hans fru har från ett tidigare äktenskap. Det är viktigt att alla barn i familjen behandlas med samma respekt. Ibland vördas barnen från det tidigare mer, för att visa kvinnan respekt och för att barnen inte har någon annan pappa.

Vad händer om en kvinna vill ta ut skilsmässa och mannen inte vill?
Det finns några olika kriterier på vilka kvinnan har rätt till skilsmässa. De är för det första om paret inte kan få barn, om han inte kan göra henne gravid. För det andra har hon rätt att skilja sig om han misshandlar henne. Det tredje är om han försöker ta sig en andra fru. Månggifte är förbjudet enligt lag. För det fjärde måste han ta hand om henne, förse familjen med pengar och kläder. Det femte kriteriet är om han skämmer ut henne genom att skrika och bråka inför andra, då har hon rätt att ta ut skilsmässa.

Vad händer om en kvinna blir misshandlad?
Det första kvinnan ska göra är att vända sig till sina föräldrar. De kontaktar i sin tur mannens föräldrar och försöker reda ut situationen. Går det inte att lösa körs mannen bort. Han har vanärat kvinnan. Hon bör också kontakta imamen i dairan, som är ansvarig för äktenskapsfrågor. Imamen gör en utredning. Kan det sedan bevisas att mannen har slagit kvinnan får han gå. Misshandel i hemmet är inte särskilt vanligt. Det kan röra sig om en på hundra. Det är en enorm skam om en man misshandlar sin fru. Det går emot alla normer. Alla vet att ryktet skulle spridas direkt. Det kan inte göras bakom lykta dörrar. Om en man slår sin kvinna slår han även hennes mor och far och hennes grannar.