Västsaharierna är ett gammalt nomadfolk, som i århundraden rört sig fritt genom Saharas öken för att finna vatten och bete till sina kameler och getter. Även om det, långt innan de koloniala gränserna drogs, inte fanns några formella gränser för landet, fanns det en stark politisk och kulturell samhörighet mellan de stammar som kan betraktas som Västsaharas urinvånare.

Spanien koloniserar
På 1400-talet började Spanien utnyttja de rika fiskevattnen utanför Västsaharas kust. Intresset för själva området var från början dock inte stort. Situationen förändrades när de europeiska kolonialmakterna på allvar började stycka upp Afrika mellan sig. På Berlinkonferensen 1884, då de koloniala gränserna i Afrika drogs upp, tilldelades Spanien området, som fick namnet Spanska Sahara.

Efter andra världskriget ökade motståndet mot kolonialismen i hela Nordvästafrika. 1956 blev Marocko självständigt. Detta inspirerade västsahariska nationalister att göra revolt. Regimerna i Spanien och Frankrike beslöt att samarbeta. I en stor men kortvarig militär aktion 1957 återtogs stora delar av Västsahara av den spansk-franska styrkan. Det skulle dröja ända till 1973, innan det västsahariska motståndet mot kolonialherrarna hade organiserat sig effektivt.

Upptäckten av fosfat
I början av 60-talet greps den spanska regimen av ett plötsligt uppvaknat intresse för mineralfyndigheter i området. Man började leta efter olja och gjorde ett flertal upptäckter. Men troligen på grund av det dåvarande låga priset på olja och landets urusla infrastruktur exploaterades ingen olja.

Intresset koncentrerade sig i stället på fosfatfyndigheterna. Redan på 40-talet hade en spansk geolog hittat fosfat, men det skulle dröja ända till 1969, innan gruvan i Bu Craa stod klar. Västsahara har enorma fosfatfyndigheter. Den fosfat som fanns i området Bu Craa var dessutom av mycket hög kvalitet och lätt att bryta. Ett flera mil långt transportband fraktade fosfaten ut till kusten. Fosfaten vid Bu Craa är en av världens största enskilda fyndigheter. Spanjorerna började nu på allvar investera i området. Hamnar, vägar och kraftstationer byggdes. Små städer växte upp.

Åren 1959-1963 hade torka drabbat nomaderna svårt. 46% av kamelhjordarna dog under dessa år. För att bättre kunna kontrollera det västsahariska folket hade den spanska armén dessutom förgiftat vattenhål och brunnar i öknen för att ytterligare undergräva grunden för deras nomadliv och därigenom tvinga in dem till städerna. Västsaharierna lämnade nomadlivet och blev lönearbetare i fosfatgruvan Bu Craa, handelsmän chaufförer och kontorister. Västsaharierna skulle nu foga sig i ett liv som på många sätt var dem främmande. De skulle anpassa sig till den spanska kolonialmaktens byråkrater, poliser och lagar. Västsaharierna blev en andra klassens invånare.

Polisario Front bildas
I början av 1960-talet hade ett stort antal stater uppnått självständighet från kolonialmakterna. Det gällde speciellt Västsaharas grannländer. 1956 blev Marocko självständigt, 1960 Mauretanien och 1962 Algeriet. Många västsaharier levde i fattigdom. Till följd av spanjorernas bristande intresse för att utbilda folket var ca 90% analfabeter.

Den lilla grupp av studenter, som trots allt fått en utbildning utomlands och som fanns i Västsahara bildade år 1967 Befrielserörelsen för Saguia el Hamra och Rio de Oro (de två geografiska regionerna i Västsahara). De unga nationalisterna krävde självbestämmande och stopp för utländsk inblandning i Västsaharas affärer.

Den 17 juni 1970 genomförde befrielserörelsen sin första stora demonstration mot den spanska kolonialmakten. Tusentals obeväpnade demonstranter samlades i El Aaiún, landets huvudstad, och överlämnade ett dokument till de spanska myndigheterna. Demonstranterna krävde bland annat bostäder och arbete åt västsaharierna och samma löner som den utländska arbetskraften, men dokumentet innehöll också krav på att Spanien skulle lämna landet. Klockan sex på kvällen omringades demonstranterna av legionärer och poliser, som sköt rakt in i folkmassan. Ett tiotal demonstranter dödades, många sårades och flera hundra arresterades.

Efter denna aktion organiserades motståndet underjordiskt. Under tiden fram till 1973 genomfördes ett informationsprogram bland befolkningen. Den 10 maj 1973 ansågs tiden mogen för den nya organisationen Polisario Front (Frente Popular de Liberación de Saguia el Hamra y Río de Oro). Samma dag utgavs det första politiska manifestet och tio dagar senare inleddes de väpnade aktionerna. Polisario ville upprätta en självständig västsaharisk stat och med väpnad kamp kasta ut spanjorerna.

FN kräver avkolonisering
1960 hade FN:s generalförsamling antagit “Deklarationen om kolonialsystemets avskaffande”. I FN-stadgan fastslås också principen om “folkens lika rätt och självbestämmande”. 1966 uppmanade FN Spanien att fastställa tidpunkten för en folkomröstning, där västsaharierna fritt skulle få utöva sin rätt till självbestämmande och rätten att uppnå självständighet. Spanien hade inga planer på att lämna sin koloni, som hade visat sig innehålla så många rikedomar, och förhalade därför avkoloniseringen. I augusti 1974 tvingades dock Spanien till slut att gå med på att en folkomröstning för självbestämmande i Västsahara skulle genomföras. Samma år genomförde spanjorerna en folkräkning. Den visade att 73.497 västsaharier bodde i territoriet. Denna siffra kan dock ha varit något missvisande, eftersom inte alla nomadiserade västsaharier kunde nås. I maj och juni 1975 reste en FN-kommission till området för att möte intresserade parter. Kommissionen besökte Marocko, Mauretanien, Spanien, Algeriet och i stort sett vartenda större samhälle i Västsahara. Kommissionen, vars besök fungerade som en katalysator för de politiska krafterna, möttes av omfattande politiska demonstrationer i Västsahara. Man hade dessutom många möten med representanter för olika delar av det västsahariska samhället. FN-kommissionen drog två viktiga slutsatser: Det fanns en överväldigande enhet bland det västsahariska folket för självständighet. Folket representerades av Polisario Front.

Marocko träder in
Marocko hade nu trätt in på den politiska arenan och motsatte sig beslutet om en folkomröstning. Marocko hävdade att Västsahara tillhört Marocko före den spanska kolonisationen. Marockos kung Hassan II hade storslagna planer på att upprätta det så kallade “Stormarocko”. Marockos expansionsplaner omfattade ett område bestående av en stor del av Algeriet, hela Västsahara, hela Mauretanien samt delar av Mali. Även Mauretanien framförde territoriella krav på Västsahara. Den marockanska regimen lyckades skjuta upp den planerade folkomröstningen genom att FN lät Internationella Domstolen i Haag komma med ett utlåtande om Västsaharas status. Under tiden kunde kung Hassan ägna sig åt en intensiv militär upprustning med vapen från Frankrike och USA.

Den 16 oktober 1975 gav Internationella domstolen sitt rådgivande utslag, som i princip visade att Västsahara tillhörde de västsahariska stammar som bodde där när spanjorerna kom. Marockos och Mauretaniens krav på Västsahara avvisades. Det fanns band mellan länderna men “domstolen har inte funnit några legala band av sådan art att de påverkar tillämpningen av kolonialdeklarationen om avkolonisering av Västsahara, framför allt principen om självbestämmanderätt genom befolkningens fritt uttryckta vilja”. Marocko och Mauretanien tolkade domslutet till sin egen fördel genom att ta fasta på att det fanns band mellan länderna. Redan samma dag som domslutet publicerades höll kung Hassan II ett tal, där han kungjorde planerna på en “fredsmarsch” för att “befria” Västsahara från den spanska kolonialismen.

Gröna Marschen
Den 6 november 1975 inledde kung Hassan II den så kallade Gröna Marschen (grönt är islams heliga färg), vilken innebar att 350.000 marockaner marscherade över gränsen in i Västsahara för att demonstrera att territoriet tillhörde Marocko. Starka nationalistiska känslor väcktes bland marockanerna. Med bilder på kungen och med marockanska flaggor vandrade de fattiga marockanerna några kilometer in i Västsahara för att som kung Hassan sade “förena Västsahara med moderlandet”. Medan världens ögon riktades på det propagandajippo som Gröna Marschen utgjorde, kunde samtidigt den marockanska armén, cirka 8 mil därifrån starta invasionen i Västsahara. Den spanska civilbefolkningen hade evakuerats veckorna före.

Trepartsöverenskommelsen i Madrid
Gröna Marschen var delvis en manöver av kungen för att avleda uppmärksamheten från det avtal som skulle undertecknas den 14 november 1975 i Madrid. I hemliga förhandlingar mellan representanter från Spanien, Marocko och Mauretanien beslutade man om det västsahariska folkets framtid. Ingen representant för västsaharierna deltog och någon folkomröstning nämndes inte heller. Trepartsöverenskommelsen var ett avtal som gav Marocko rätten att ockupera den norra delen av Västsahara och Mauretanien den södra delen. Detta var naturligtvis enligt FN:s principer en illegal överenskommelse och helt emot det västsahariska folkets vilja. Spanien skulle få behålla 35% av aktierna i fosfatgruvan, två militärbaser i landet samt fiskerättigheter vid Västsaharas kust. Anledningarna för Spanien att dra sig tillbaka från kolonin var flera. Man var rädd för ekonomisk förlust. FN gjorde ju påtryckningar om avkolonisering. Spanien befann sig i ett politiskt instabilt läge. Avtalet slöts nämligen sex dagar före Francos död. Den spanska armén möttes också av ett allt starkare motstånd sedan befrielserörelsen Polisario bildats. Enligt vissa källor utövade dessutom USA och Frankrike starka påtryckningar på Spanien att lämna över kolonin till afrikanska grannländer.

Flykten
När Marocko och Mauretanien invaderade territoriet flydde stora grupper västsaharier. Det var en panikartad flykt och människor lämnade ägodelar och djur efter sig. Polisario fick ägna en stor del av sina resurser åt att skydda och frakta flyktingströmmen. Människorna flydde österut, främst till Tifariti och Oum Dreiga, där flyktingläger upprättades. I Tifariti hade omkring 15 000 flyktingar samlats när lägret i januari 1976 i flera omgångar bombades av det marockanska flygvapnet. Många människor omkom eller sårades. Flyktingar som var med i Tifariti och andra läger har vittnat om napalm- och fosforbomber och om hur gamla och barn brändes levande. I en marockansk flygattack mot flyktingarna i Oum Dreiga i februari dödades 35 personer, 300 sårades oh 135 återfanns aldrig. För att komma i skydd undan bombanfallen tvingades flyktingarna över gränsen till Algeriet. Algeriet hade länge stött västsahariernas rätt till självbestämmande. Nu upplät de också en del av sitt territorium till flyktingarna. Stora flyktingläger upprättades mellan den algeriska staden Tindouf och Västsaharas gräns. Där har flyktingarna bott sedan dess.

En ny republik föds
När de spanska kolonialtrupperna officiellt drog sig tillbaka från Västsahara var det en politisk nödvändighet för det västsahariska folket att etablera en statsbildning, utropa landet till en republik och anta en provisorisk författning. SADR (Saharawi Arab Democratic Republic) utropades den 27 februari 1976 i Bir Lehlu inne i Västsahara.

Mauretanien sluter fred
Genom den marockanska och mauretanska invasionen tvingades Polisario tillbaka. Efter hand blev dock gerillans organisation allt effektivare. Polisario koncentrerade nu sina attacker mot den svagare parten Mauretanien och gjorde raider långt in i landet. I början av juni 1976 gjorde Polisario en attack mot Mauretaniens huvudstad Nouakchott. I attacken dödades El Ouali Mustapha Sayed, Polisarios legendariske förste generalsekreterare. Den 5 augusti 1979 slöts ett fredsavtal mellan Polisario och Mauretanien. Året innan hade Mauretaniens regering störtats genom en militärkupp. Det mauretanska folket var emot kriget. Marocko som tidigare lagt stor vikt vid trepartsöverenskommelsen bröt nu mot denna genom att även ockupera det södra Västsahara som Mauretanien lämnat. I februari 1984 tillkännagav Mauretanien sitt formella erkännande av SADR.

Murarna byggs
Fram till 1981 kunde Polisario röra sig fritt och framgångsrikt attackera långt inne i Marocko. Inget område i Västsahara var säkert för marockanerna, som var utspridda över hela landet i garnisoner. I början av 80-talet ändrade därför den marockanska armén taktik i kriget. För att minska krigskostnader, för att skydda armén och för att stoppa Polisarios attacker byggde man under åren 1981-1987 sju befästa murar. Den första muren inneslöt den så kallade “nyttiga triangeln” som omfattade fosfatfabriken Bu Craa, huvudstaden El Aaiún och staden Smara. Senare byggde man en sammanhängande mur som nu innesluter cirka två tredjedelar av Västsahara. Den östra tredjedelen som Polisario kallar “befriade områden” är glest befolkad. “Murarna”, som konstruerades med teknisk hjälp från USA och Frankrike består av flera delar. Mot det Polisariokontrollerade området finns först ett minfält. Därefter följer taggtråd, en cirka två meter hög mur, som består av sand, grus och sten, ett dike, en mur till, lätt och tungt artilleri, avancerad elektronisk övervakning samt radarövervakning. Allt detta bevakas av cirka 165 000 marockanska soldater utposterade var femte kilometer längst den cirka 220 mil långa muren. 1982 förstärktes det marockanska flyget och armén med franska och amerikanska attackplan, helikoptrar, tanks och missiler.

Det långa utnötningskriget
Trots alla Marockos militära och materiella resurser lyckades de inte stå emot Polisarios attacker. Polisariogerillan tog sig med små enheter igenom minfälten och murarna och angrep ställningar inne i Västsahara. Polisario sköt dessutom ned flera plan och fortsatte att ta krigsfångar. Orsakerna till Polisarios framgångar var flera. Trots att befrielserörelsen var relativt liten och med dåliga materiella resurser, var den enad och starkt motiverad och Polisariosoldaterna kände sin öken väl. Marockos förlustsiffror blev höga. Den marockanska armén hade en väsentligt bättre materiell standard, men soldaterna var dåligt motiverade. Många sökte sig till armén för att kunna försörja sig. Andra var kommenderade ut i kriget. Nästan hela 80-talet präglades av ett för Marocko oerhört dyrt ställningskrig. Det stod till slut klart att ingen av parterna skulle kunna vinna kriget militärt. En politisk lösning var nödvändig. Inom det dåvarande OAU (Den Afrikanska Enhetsorganisationen) uppstod problem, trots att en av organisationens huvudprinciper är att de ärvda kolonialgränserna ska accepteras. Afrikas karta skulle annars rasa samman och omfattande gränsbråk skulle uppstå. Även om många afrikanska stater motsatte sig Marockos annektering av Västsahara, ville de inte agera gemensamt inom OAU. Marocko hade hotat med att lämna organisationen i så fall. Först 1983, efter åratals diskussioner och resolutioner, upptogs SADR som fullvärdig medlem i organisationen. Samma år antog OAU en resolution där man uppmanade parterna, Marocko och Polisario, att inleda direkta förhandlingar som skulle leda till ett eldupphör för att skapa förutsättningar för en fredlig och rättvis folkomröstning för Västsaharas folk under övervakning av FN och OUA. Året därpå när SADR intog sin plats i OAU, lämnade Marocko organisationen.

FN och Västsahara
År 1985 antog FN:s generalförsamling en resolution som stödde OAU:s förslag på direkta förhandlingar mellan Marocko och Polisario, eldupphör, en interimadministration i Västsahara och en folkomröstning “utan någon form av administrativa eller militära tvång”. I protest lämnade Marocko FN:s fjärde utskott, avkoloniseringsutskottet. Året därpå lyckades FN:s generalsekreterare få till stånd några indirekta samtal mellan parterna. Samtalen gav ingenting. 1987 skickade FN en teknisk delegation till regionens alla stater. Delegationen konstaterade att den militära och politiska situationen i Västsahara utgjorde ett stort hinder för en folkomröstning.

Fredsplanen börjar utformas
I augusti 1988 presenterade FN:s generalsekreterare och OAU:s ordförande en plan för hur konflikten skulle lösas för Marocko och Polisario. Till mångas förvåning accepterade både Marocko och Polisario “i princip” planen. Planen innehöll följande punkter: Ett eldupphör skulle följas av en reducering av de marockanska trupperna i området och båda sidors trupper skulle sedan förskansas på särskilda övervakade platser. Ett utbyte av fångar och repatriering av flyktingarna skulle ske. En röstlängd baserad på den folkräkning som de spanska myndigheterna genomförde 1974 skulle upprättas. Slutligen skulle en folkomröstning äga rum där frågan skulle gälla självständighet för Västsahara eller integration med Marocko. Några siffror på hur mycket den marockanska armén skulle reduceras till uppgavs inte. Inte heller sades något om den marockanska administrationens roll före folkomröstningen. Polisarios krav på direkta förhandlingar hade också lämnats åt sidan. 1989 kompromissade Polisario bort sitt krav på att hela den marockanska armén och administrationen skulle dras bort. Marocko accepterade ett partiellt tillbakadragande. Samma år accepterade de båda parterna att en identifieringskommission skapades för att uppdatera en röstlängd. Ett första möte då stamledare, schejker, från båda sidor deltog, ägde rum i Genève i juni 1990. I samma månad godkände FN:s säkerhetsråd en detaljerad plan för hur Västsaharafrågan skulle lösas. Där fastlades att FN skulle sända militära, polisiära och civila enheter med beteckningen MINURSO (la Mission des Nations Unies pour l’Organisation d’un Référendum au Sahara Occidental) under ledning av generalsekreterarens särskilde representant. Den särskilde representanten och MINURSO skulle ensamma ha ansvar för allt som rörde folkomröstningen. MINURSO:s polisstyrka som skulle kontrollera den marockanska polisen, så att folkomröstningen kunde genomföras under fria och rättvisa förhållanden.

Den 29 april 1991 antog säkerhetsrådet enhälligt resolution 690 och skapade därmed MINURSO. Den sjätte september inträdde eldupphör och folkomröstningen beräknades till januari 1992.

Marocko saboterar FN:s arbete
Problem uppstod direkt. I juli vägrade en grupp från UNHCR, FN:s flyktingkommissariat, tillträde till Västsahara. En båt lastad med FN- material fick inte tillstånd att lägga till i El Aaiún. Press och oberoende journalister vägrades fortfarande tillträde. I juli presenterade Marocko en lista med 120 000 namn på personer som man ville lägga till röstlängden. FN avvisade listan eftersom man enligt planen endast kunde göra individuella ansökningar om att få inkluderas i röstlängden. I augusti bombade marockanskt flyg under flera dagar Polisarioställningar i befriat område i staden Tifariti nära den algeriska gränsen. Därmed bröts det inofficiella eldupphör som rått en tid. Under hösten 1991 förde den marockanska regimen, i strid med fredsplanen, in cirka 40 000 marockaner i Västsahara i vad som kan betraktas som en ny Grön Marsch. Det gav inte upphov till några starka reaktioner från FN. I juni 1993 rullade återigen busslaster med marockaner in i El Aaiún och Bujur, där tältstäder hade byggts upp. En tredje Grön Marsch var ett faktum. Den skulle följas av fler.

Ett partiskt FN?
Den nye generalsekreteraren Boutros Boutros-Ghali förhandlade fram ett kompromissförslag om den springande punkten: Vem ska få rösta? Tre kriterier skulle gälla: Den uppdaterade spanska folkräkningslistan från 1974, personer som 1974 bodde i territoriet och kunde bevisa det med tillförlitliga spanska dokument samt dessa två gruppers närmaste familj. Marocko hade krävt att muntlig bevisning skulle räcka. Det var ett krav som man senare fick igenom. Trots att parterna varit överens om att den spanska rösträkningen från 1974 skulle gälla, tvingades Polisario hela tiden till ständiga eftergifter, eftersom Marocko lyckades få FN att ändra kriterierna för röstberättigande. Den nye generalsekreteraren Boutros Boutros-Ghali var en gammal vän till kung Hassan sedan tiden som Egyptens utrikesminister. Boutros-Ghali sköt nu i rapport efter rapport upp övergångsperioden då MINURSO skulle ta kontroll i Västsahara. Han påtalade inte heller Marockos ständiga obstruktion. FN:s passivitet gagnade Marocko, som nu kunde manipulera identifieringsprocessen.

“Marocko kontrollerade hela processen”
I januari rapporterade amerikanen Frank Ruddy för den amerikanska kongressen om Marockos sabotage mot fredsplanen och MINURSO:s vanskötsel. Ruddy hade året innan deltagit i identifieringskommissionens arbete.
- Under min tid i Västsahara bedrev marockanerna fullständig terror mot västsaharierna. Jag har inte sett något liknande sedan apartheidregimens behandling av de svarta i Sydafrika. Ingen västsaharier kan träffa FN-personal utan marockanskt tillstånd. Västsaharierna fruktar dessutom för sina liv.
- Marockanerna kontrollerade hela processen. De buggade FN:s telefoner, öppnade post och sökte igenom FN-personalen rum. Dessutom tvingade de till sig kvitton från de västsaharier som lyckats registrera sig i syfte att förfalska kvittona.
När rapporter om dessa övergrepp nådde FN:s högkvarter i New York, avfärdades de som “inte seriösa”. Boutros-Ghali hindrade Ruddy från att tala inför FN:s avkoloniseringsutskott. I slutet av 1995 avstannade identifieringsarbetet. Oenigheten om vem som skulle få rösta var total mellan parterna. I maj 1996 konstaterade generalsekreteraren att alla ansträngningar att återuppta processen hade misslyckats. Hela fredsprocessen var i fara och FN hotade med att dra sig ur. MINURSO:s styrkor reducerades till 230 personer. Ett svagt FN hade inte stått emot Marockos sabotage av fredsplanen. Polisario hotade med att återgå till krig. Ett totalt dödläge rådde. FN:s prestige stod också på spel.

Ny generalsekreterare vill rädda FN:s rykte?
I januari 1997 tillträdde Kofi Annan som ny generalsekreterare för FN. Hans ambition var att undvika ett fiasko i Västsaharafrågan. Han utsåg den amerikanske före detta utrikesministern James Baker till sitt personliga sändebud. Denne lyckades för första gången föra Marocko till förhandlingsbordet i direkta samtal med Polisario. Efter flera förhandlingsrundor i London och Lissabon undertecknades Houstonavtalet i september 1997 mellan de båda parterna. Avtalet rörde röstberättigande, frigivande av krigsfångar och politiska fångar, uppförandekod, FN:s roll under övergångsperioden samt repatrieringen av flyktingar. Datum för folkomröstningen fastställdes till 7 december 1998. Befolkningen i flyktinglägren började förbereda sig på att återvända.

Folkomröstningen uppskjuten igen
Hösten 1998 var identifieringskommissionen klar med sitt arbete. 147 000 personer hade då träffat kommissionen. Den 1 december skulle röstlängden publiceras, men resultatet var känt av parterna dessförinnan. I oktober 1998 beslutade så FN att ytterligare 65 000 personer från tre “stammar” i norra Marocko skulle få genomgå identifieringsprocessen för att fastställa om de var röstberättigade. Därmed hade Marocko återigen lyckats få igenom sina krav och följaktligen försinkat och förhindrat genomförandet av folkomröstningen.

I december 1998 besökte FN:s generalsekreterare Kofi Annan det ockuperade Västsahara, Marocko, Polisarios flyktingläger, Algeriet och Mauretanien. Han hade i oktober överlämnat ett förslag på en paketlösning om hur man skulle kunna bryta dödläget. Polisario accepterade förslaget men Marocko krävde klarlägganden. Det dröjde dock ända till mars 1999, innan Marocko motvilligt accepterade paketlösningen. “Paketet” gällde tidtabell för identifieringen av de 65 000 personerna, publiceringen av listan med de röstberättigade, godkännande av UNHCR:s närvaro i det ockuperade Västsahara samt repatriering av flyktingarna. Enligt “paketet” skulle folkomröstningen äga rum i juli 2000.

Röstlängden publiceras
I juli 1999 tillkännagav FN att det preliminära antalet röstberättigade bara var 84 251 av de 140 000 identifierade. Cirka 40% av de röstberättigade bodde i flyktinglägren och 55% i det ockuperade Västsahara. Marockanerna rasade. En folkomröstning skulle med all sannolikhet innebära självständighet för Västsahara. I princip samtliga som inte hade fått rösträtt överklagade därför. Samtidigt startade identifiering av de 65 000 personer från de tre så kallade “omtvistade” stammarna. I januari 2000 var den processen klar. Det visade sig att endast 2 130 av dem var röstberättigade. MINURSO publicerade nu den nya listan över röstberättigade: 86 381 personer av cirka 200 000 sökande. Marockos inrikesminister annonserade dagen efter att “Marocko inte kan acceptera en folkomröstning som inte inkluderar alla medborgare i de södra provinserna”. Marocko uppmanade nu samtliga som fått avslag att överklaga. FN hade nu plötsligt cirka 130 000 överklaganden att behandla. Först 2002 ansågs en folkomröstning vara möjlig, hade FN:s generalsekreterare skrivit i en rapport till säkerhetsrådet redan i december 1999.

FN på väg att överge fredsplanen?
Två månader senare, när nästa rapport kommer i februari 2000, nämns överhuvudtaget inget datum för en folkomröstning. FN:s generalsekreterare konstaterar att “ett resultat av folkomröstningen som inte accepteras av en av parterna inte är värt något, eftersom det inte finns någon tvingande mekanism i fredsplanen”. James Baker får i uppdrag att medla mellan parterna.

I rapporten från Kofi Annan i juli introduceras nu för första gången ett alternativ till fredsplanen, en tredje väg. Polisario reagerar häftigt. “Det finns inga alternativ till FN:s fredsplan”, säger Ahmed Boukhari, Polisarios representant i FN. Han säger också att problemen med alla överklaganden är en teknisk fråga, som naturligtvis går att lösa.

Polisario vädjar om stöd för fredsplanen
Vid ett nytt möte mellan parterna i Berlin 28 september intar Marocko en ny position. Man föreslår autonomi, det vill säga “tredjevägenlösningen”. Polisario svarar med att man enbart vill förhandla inom ramen för fredsplanen, det vill säga självbestämmande genom folkomröstning. Parterna Marocko och Polisario uppmanas att “försöka lösa problemen med genomförande av fredsplanen”. Polisario påpekar i kommentarer, att man nu betraktas som en likvärdig part med Marocko och inte som ett ockuperat land. Under hela hösten genomförs sittdemonstrationer och andra aktiviteter i det ockuperade Västsahara. Många västsaharier arresteras och döms till långa fängelsestraff.

I januari genomförs bilrallyt Paris-Dakkar genom Nordafrika. Arrangörerna kontaktar enbart Marocko som tillåter rallyt att passera Västsahara. Polisario svarar då med att man kommer att betrakta denna provokation som en kränkning av eldupphör och hotar med att öppna eld mot fordonen. En diplomatisk kris utbryter. Först efter kraftiga påtryckningar från Algeriet drar Polisario i sista minuten tillbaka sitt hot. Följande år visar det sig att arrangörerna kommer att kontakta Polisario för att få tillstånd att passera.

Ramavtalet
FN:s generalsekreterare ger tydligen inte upp försöken att introducera alternativ till fredsplanen. I rapporten till säkerhetsrådet i juni 2001, skriven av James Baker, ges nu ett nytt förslag till lösning, det så kallade “ramavtalet”, som skulle innebära begränsat självstyre för västsaharierna. Detta förslag är i princip en kopia på det tidigare marockanska förslaget. Rapporten ger upphov till en storm av protester både i säkerhetsrådet och internationellt. I säkerhetsrådets resolution en vecka senare finns både fredsplanen med folkomröstningen och det nya ramavtalet med som förslag på lösningar att diskutera med parterna. “Ramavtalets” begränsade självstyre för Västsahara går ut på att de cirka 87 000 röstberättigade västsaharierna ska välja ett verkställande organ med ansvar för jordbruk, fiske, bostäder, kommunikation, skatter etc. Utrikespolitik, försvar och säkerhetsfrågor ska skötas av Marocko. En representantförsamling (parlament) med rätt att stifta lagar ska också väljas, dit alla, även marockaner, som varit bosatta i Västsahara sedan 1998 ska ha rösträtt. Dessa två organ ska övervakas av domare utsedda av den marockanska regeringen. Efter fyra år ska representantförsamlingen välja medlemmar till det verkställande rådet och alltså ersätta det organ som valts av västsaharier. Dessa institutioner ska sedan kunna ändra ramavtalet. Efter fem år ska en folkomröstning om Västsaharas status hållas. Alla som bott i Västsahara i minst ett år ska då ha rösträtt.

Polisario avvisar ramavtalet
2001 utgjorde den marockanska befolkningen i Västsahara troligen cirka 400 000 peronser inklusive den marockanska armén. Risken för att marockanerna skulle vinna en sådan folkomröstning är alltså överhängande - om den över huvud taget skulle äga rum. Polisario avvisar omedelbart detta förslag. Samtidigt rapporteras att matlagren i flyktinglägren börjar ta slut. WFP meddelar redan i maj att man inte kan uppfylla sina utlovade matleveranser. I flyktinglägren finns nu bara en tolkning: Nu används maten som påtryckningsmedel för att förmå västsaharierna att gå med på autonomiförslaget. Alla väntar. En ytterligare förlängning av FN-mandatet sker och i februari 2002 kommer så en ny rapport från James Baker till säkerhetsrådet. Nu presenteras fyra förslag på lösningar. Dessa är: fredsplanen med folkomröstning, ett reviderat ramavtal med begränsat självstyre, förhandling med parterna om en delning av Västsahara, FN-uppdraget upphör. Parterna får två månader på sig att ta ställning till alternativen. I april tas dock inget beslut av säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet är splittrat i frågan. Det enda alternativ det råder enighet om är alternativ fyra. Ingen vill se ett förödmjukat FN lämna konflikten utan lösning efter 11 års arbete och fem miljarder kronors kostnader. Polisario hävdar att fredsplanen ska genomföras enligt alternativ ett. USA, med stöd av Frankrike och Storbritannien, agerar intensivt för att förslag två, det ursprungligen marockanska förslaget, ska genomföras. FN:s mandat förlängs återigen till 31 maj.

Baker II-förslaget
Då presenterar James Baker ett nytt förslag till lösning, Baker II. Det är likt det tidigare autonomialternativet men innehåller några viktiga förändringar. Den nya planen innebär att Västsahara under en period av fem år blir en självstyrande del av Marocko, styrd av ett västsahariskt råd. Under det femte året ska en FN-ledd folkomröstning hållas, där befolkningen, inklusive marockaner som bott i området sedan 1999, ska ta ställning om Västsahara ska bli självständigt, tillhöra Marocko eller fortsätta som en självstyrande del av Marocko.

Polisario accepterar, Marocko förkastar
Det ändlösa väntandet tar helt plötsligt en helt ny vänding. Den 10 juli 2003 annonserar Polisario överraskande att man i princip godtar den nya Bakerplanen (Baker II). I sitt uttalande säger Ahmed Boukhari, Polisarios FN-representant, att självbestämmandet för västsaharierna är oundvikligt samt att Algeriet och Spanien haft synpunkter på Polisarios ställningstagande. Marocko förkastar, underligt nog, kategoriskt planen. Under de sista veckorna i juli arbetar dessutom franska diplomater frenetiskt för att avstyra den reviderade planen. I säkerhetsrådet är Frankrike det enda land som kritiserar resolutionen, där parterna uppmanas att acceptera den nya fredsplanen. Den nya planen innebär att graden av självstyre blir starkare för västsaharierna. Enbart västsaharier ska välja interimsstyre. Det finns dessutom bättre internationella garantier mot en marockansk inblandning under den femåriga interimstiden. För marockanerna är dessa restriktioner negativa men å andra sidan ska marockaner få delta i den slutgiltiga folkomröstningen. Uppenbarligen är den marockanska regimen inte övertygad om hur dess egna bosättare kommer att rösta. Den marockanska regimen vågar bara delta i en folkomröstning som man är absolut säker på att vinna. Polisario å sin sida medger att de ger sig in på en mycket farlig väg, eftersom marockaner nu kommer att delta i folkomröstningen men antyder också att de är utsatta för påtryckningar. Har det amerikanska, franska och engelska trycket till slut blivit för starkt mot de stater som stöder västsahariernas rätt?

James Baker avgår
FN-mandaten förlängs i väntan på att Marocko ska accepter planen. I juni 2004 avgår plötsligt FN-sändebudet James Baker. Hans arbetsuppgifter övertar av FN:s särskilda representant för Västsahara, Alvaro de Soto.

Texten är hämtad ur boken “Västsahara - Afrikas sista koloni” av Lena Thunberg